Idag tänkte jag åka på träningstävling med Lizzie efter jobbet. Men eftersom maken åkte iväg på egna ärenden och tog med sig Clara så fick jag dåligt samvete över att lämna Micki och Farina ensamma hemma, att dom aldrig skulle få komma med på nåt kul. Så då bestämde jag mig för att åka direkt efter jobbet och ta med mig dom och träna lite agility med dom innan tränigstävlingen.  Jag provade staketövningen dom hade på kennelklubben med dom. Farina gick det kanonbra med. Men jag vet inte vad som hänt med Micki, han verkar inte riktigt kontaktbar på agilitybanan. Han bara skäller och hoppar som han vill, fast jag försöker peka hur mycket som helst, och ropa hans namn. Till slut så fick jag göra så att han fick hoppa och jag ropade stanna, sen tog jag han mellan hindrena och sen hoppa och åter igen ropade jag stanna. Då fungerade det, annars så bara hoppade han omkring.

När dom båda var trötta och flåsade så gick jag med dom till bilen, sen blev det dags för våran tävling. Allt gjordes så likt en riktig tävling som möjligt, tom jag gjorde det genom att bli nervös. Och det upptäckte ju Lizzie för hon tittade lite konstigt på mig när jag tog ut henne ur bilen när det blev våran tur. Mycket såg bra ut, och hon kan momenten, men vi behöver mer speed. Sen hoppet måste vi träna på ett lydnadshopp, den ser ju inte likadan ut som ett agilityhopp. Nu är det bara fortsätta och träna bit för bit. Det dröjer nog ett tag innan det blir nån tävling för oss. Men bättre sent än aldrig. Det skulle vara mycket enklare om man hade nån att träna med. Men det är ju så himla svårt att passa ihop med arbetstider mm.