Idag har jag gjort nåt som gör mig en aning sorgsen, men samtidigt lättad. När jag var liten och vi bodde på Västansjö i Smebacken fanns det ett stort trähus bredvid hyreshuset vi bodde i. Tror det fanns 4 lägenheter i det huset. Alla fall så bodde det ett gammalt par i det huset. De kom från samma ställe i Finland som mamma. Men alla fall sa mannen alltid att han skulle bygga en finsk kantele åt mig och lära mig spela på den. Men tyvärr så hann han inte leva så länge att det blev nåt av det.

Men efter det så har jag alltid tänkt att en gång skall jag köpa mig en och lära mig spela. Nu vet jag ju inte vilken sort han hade i tankarna, en liten med 5 strängar eller en stor med 36 strängar. 1992 när min mormor gick bort så fick jag av morbror hälften av hennes sparpengar. Den andra halvan delade han på sina söner och satt in på ett bankkonto åt dom. Han tänkte att de var så pass små att deras pengar skulle hinna växa i ränta tills de var tillräckligt gamla. Då bestämde jag att jag skall köpa en kantele för dom pengarna som minne efter mormor. Sagt och gjort, pappa och jag bokadebiljetter, och tog min bil och åkte över. Sa åt maken idag att jag förstår inte varför vi nödvändigtvis var tvungen och åka 40 mil till Österbotten, till stan där jag är född, för att köpa en. Varför kunde vi inte stanna hos faster och köpa en i Åbo. Men till Österbotten åkte vi alla fall.  Kommer inte ihåg om vi var tvungna och beställa den och vänta några dagar. Men jag kommer ihåg alla fall att när vi varit och hämtat den och skulle åka igen, så startade inte min bil. Pappa hade innan vi åkte bytit fördelarlock på den. Vet inte om det berodde på det, men alla fall när han bytte tillbaka till den gamla så fungerade bilen igen.

Väl hemma så såg vi senare i tidningen för sverigefinnar att det var nån i Stockholm som skulle ha kurser. Så jag anmälde mig till den, och gick där några gånger. Men så vart det lite strul när jag vart sjuk vid ett tillfälle, och hon vart lite sur över det. Då tänkte jag att skall det vara på det viset så får det väl vara. Efter det så har den i princip bara legat i lådan. Har väl knäppt på den lite då och då, och så har jag stämt den emellanåt. Men för några år sen så tänkte vi att vi lägger ut den på Blocket. Men det var ingen som nappade då. Den stod kvar i hörnet och samlade damm. Och jag vart bara irriterad på den när det stod i vägen när man städade. Samt så gnagde lite i samvetet också, att ett dyrt fint instrument bara står där oanvänd. Så för en månad sen ca så bestämde vi att vi gör ett nytt försök. Fast det verkade vara lika dåligt med intresse den här gången också. Men helt plötsligt ringer det en tjej från Göteborg, och säger att hon har varit på jakt efter en sån jättelänge. Så vi bestämde att hon får köpa den. Så idag var vi till Örebro med den, hon kom med tåget. Hon vart överlycklig när hon såg den, och jag lite sorgsen när jag såg henne gå iväg med den.

Jag har funderat länge och väl på att sälja den eller inte. Men det är bara och inse fakta. Jag har knappt tid att spela på dom 2 instrument jag kan spela på. Skall jag då ha ett till stående i ett hörn, som jag inte ens kan spela på. Är det inte då bättre att den hamnar hos nån som har tiden och viljan. Men när jag skulle torka av den idag, så spelade jag ett par visor på den. Jag fixar ju melodierna ganska skapligt, alla fall på dom 2 som jag lärde mig på kursen. Strängarna ligger ju i samma ordning som på ett piano nästan. Men så måste man få till den andra handen också, och det är så länge sen jag läste basnoter, att jag inte fixar det.

Sen fanns det anledningen varför jag inte ville göra mig av med den. Jag köpte den med pengar som varit mormors sparade slantar. Min pappa hade gjort lådan till den själv. Så det är ju mycket känslor i den också. Men nu har den alltså gått vidare, och jag hoppas att det blir musik för den i framtiden. Det var alla fall ingen finsk som köpte den, men verkade inte vara nån svensk heller med tanke på namnet. Men hon hade en väninna som spelade, och hon tyckte det lät vackert. Därför ville hon ha tag på en och lära sig. Hon sjunger, och ville lära sig kompa med den. Det tror jag däremot är inga större problem.

Så idag känner jag mig lite vemodig, men samtidigt lättad.