Colliekompisarna

Alla inlägg under januari 2018

Av Marru - 17 januari 2018 22:46

Fast egentligen är jag väl inte riktigt fångad på berget. Jag kan ju ta mig härifrån. Det är när jag skall ta mig hem som problemen uppstår. Det går inte att ta sig hem för det är oplogat. Den här cirkusen började igår. Eller redan på natten. När man vaknade på morgonen så var det bara vitt överallt. Men jag var ju tvungen och åka till Ludvika, och därifrån till sjukgymnasten. Tänkte att det blir väl snart plogat. Särskilt när jag såg att dom höll på att ploga cykelbanorna. Men när jag kom hem redan före lunch så såg jag att inget hade hänt. Så fort jag svängde in på gatan, så slirade det bara. Jag kände att det här kommer inte att gå. Jag trodde att jag alla fall skulle komma upp till infarten, men inte upp på gården. Men jag kom inte ens till infarten. Utan det tog totalt stopp mellan oss, och gatan nedanför oss. Det var bara och backa, vända bilen och åka ner igen och försöka ta sats en gång till. Samma sak igen, kom kanske ett par meter längre. Ja, det var bara och backa ner igen, vända bilen och och köra ner till korsningen och försöka få lite mer fart. Men det går ju bara inte när det slirar hela tiden. Man får ju ingen fart. Men på nåt vis så fick jag upp bilen till våran brevlåda, och där fick den stå.

 

Timmarna gick, och det syntes inte till nån plogbil. Strax före kl 16 kom maken hem. Då ringde han till kommunen. Vet inte om det var till nån nytta. Sen åkte han iväg igen. Jag var kvar hemma och väntade på plogbilen. Samtidigt så försökte jag hålla uppfarten ren från snö så gott det gick. Vad spelar det för roll om dom plogar, om vi har snö på uppfarten för jag kommer inte upp alla fall. Vid 18-tiden såg jag från vardagsrumsfönstret nåt orange som blinkade nere. Jag var lite osäker på om dom var vid stora vägen, eller om dom var på första gatan på området. Men till slut så kom jag fram till att dom var på området alla fall. Efter en stund gick jag ut och sopa rent bilen, så att den var klar och flytta på når plogbilen kom. Men det kom aldrig nån. Ok, jag åker ner till grillen och äter. Hade inte ätit nåt, och maken var inte hemma. När jag åker så möter jag plogen på väg upp till oss. Men det passar ju bra, för då är det plogat när jag kommer hem tänkte jag. 

 

Åt, sen åkte jag hem. Jippiee tänkte jag, nu är det äntligen plogat. Äntligen får jag upp bilen på gården. Jo tjena! Vad möter mig, en halvmeter hög snövall vid infarten   . Tack för det kommunen. Då var det ju bara och ställa bilen på gatan igen, och försöka få bort snön. Det var ju jättekul med mitt knä. 

 

         

 

Till slut så kunde jag köra upp bilen. Men jag var ju slut efter allt skottande, att jag hade inte orkat lägga nå energi på plätten där min bil står. Så jag fastnade ju där. Men jag hade ju alla fall fått upp den. Så det var väl bara och skotta under bilen och framför hjulen. Sen i bilen och efter lite gungande fram och tillbaka, så fick jag den på rätt plats. 

 

Idag skulle jag varit till Ludvika igen. Men jag ringde upp och talade om att det är ganska kört. Det hade ju snöat under natten. Det var ju inte så farligt på vägen på morgonen. Men det snöade hela tiden, och jag insåg att det kommer att bli likadant innan jag är hemma igen om jag åker. Ja, det har snöat hela dagen igen och ingen plogbil. 

 

Jag var på så dåligt humör imorse, så jag ringde till kommunen. Sa till dom att dom kanske skulle börja prioritera o lite. Det är ju alla fall en gata till här som är ungefär likadan som våran. Det vore kanske bra och se att vi som bor dom gatorna kom fram. Det är väl inga problem för dom som bor närmare byn, finns inte mycket backar där. Mer trafik också så det är nerkört lite. Sen muttrade jag lite över att cykelbanan minnsann plogades kl 8.30 på morgonen. Jo, men det var en annan entreprenör. Sen talade jag om han att det bor personer på den här gatan som har bla hemsjukvård, och dom fick lämna bilen utanför oss och pulsa genom snön uppför backen. Det var väl tur att dom inte hade nåt tungt och bära på. Jo, säger han på telefon. Det är ju olyckligt, dom har jobbat från morgon till kväll. Men jag hävdar fortfarande att dom kanske skulle kolla vilka som har svårast att ta sig fram.

 

Sen tog jag upp det där om vallen. Nä, så skulle det ju inte vara. Men dom har problem att göra sig av med snön. Tror du det är lättare för oss då, frågade jag. Sen frågade han om vi hade vall kvar. Att han kunde komma och titta, och kanske försöka få nån och ta bort den. Nä, jag har tagit bort vallen. Det har även våran 72-åriga granne gjort sa jag också. Det är bara 3 hus på denna gata där det bor nån som är under 60 sa jag åt han. Jo, det skulle ju inte vara så sa han. 

 

Nä, men nu är det likadant igen. Snart midnatt, snön vräker ner och ingen plog så långt ögat ser eller örat hör. Det är så tyst överallt. Är det så konstigt, det är ju ingen här som vågar åka nånstans för dom kommer inte hem. En granne längre upp på backen hade åkte via andra bostadsområdet och över cykelvägen hem. För där är det en större väg, och den plogar dom. Men det hjälper inte mig, fast jag skulle göra likadant. För jag skulle alla fall inte få upp bilen. Så den hade fått stå på gatan alla fall. Igår så började jag  bli lite orolig när det blev mörkt och ingen plog syntes till. Bilen var ju alldeles insnöad. Hade plogen kommit mitt i natten, och vi låg och sov. Skulle han se att det står en bil där i mörkret, eller skulle han kört rätt på den.

 

#smedjebackenskommun #plogningskatastrof #nollplogning #hatasnö 


Av Marru - 14 januari 2018 23:32

Det var dags för hundaktiviteter i helgen igen. Viiru skulle ställas ut på valputställning i Sollentuna. Det kändes extra kul att åka eftersom dom var 6 st från kullen som skulle ställas ut, 5 hanar och en tik. Men det fanns ju ett litet aber i det hela. Mitt knä, kunde ju varken springa eller gå fort. Jag har provat med knäskydd på morgonpromenaderna denna vecka. Kan vara att det gått lite bättre. Men fortfarande kunde benet vika sig under mig. Så då behövde jag ju en handler. Men vilken tur att man är med i världens bästa hundklubb, Fagersta KK. Då kan man få en klubbkompis som ställer upp och hjälper med handling. Så då var det bara och åka iväg. 

 

När vi kom till hallen, så såg det lite fullt ut på parkeringen. Men trots det så hittade vi en bra plats nära hallen. När vi stod där och lasta ur, så ser jag 2 st sobla collievalpar komma gående mot oss. Men se, det är ju brorsorna som han inte sett sen han åkt från uppfödaren. Men oj, vilken päls dom hade. Viiru såg mycket valpigare ut i sin päls. I hallen var det ganska mycket folk. Inte lätt för en liten valp med så mycket intryck. Men Viiru var inte nå berörd av nånting. Bara nyfiken på allt som hände omkring. Den här gången hade jag buren med mig, för den saknade jag lite ett tag i Mora. Han var ganska lugn när han låg i den också. Det är ju sånt som han måste vänja sig vid om han skall bli en tävlingshund. Sen kom uppfödaren med dom andra syskonen också. Dom såg inte heller så valpiga ut som Viiru. Jaja, vi placerar oss sist och sen kan vi åka hem på en gång. 

 

Nu gick det ju inte riktigt så illa. Han placerade sig trea i den klassen. Precis i mitten av syskonskaran. Han uppförde sig väldigt bra, trots att det inte var jag som gick med han. Det är bra att han lär sig gå med andra. Vore kul om han lärde sig att springa med andra på agilitybanan också. Det kan ju hända fler gånger att man inte kan springa. Då kan nån annan göra det istället. Han fick väldigt bra kritik igen.

 

"5 månader, elegant hanvalp. Behöver stabiliseras, främst i framstället. Huvud av tillräcklig längd. Kunde ha ngt bättre parallellitet. Bra öron Aningen kort överarm ger ett ngt kort framsteg. Rör sig i balans. Bra päls."

 

Idag har det däremot varit rallylydnad för hela slanten. Vi hade dubbla avancerade klasser på klubben idag. Det är en ganska knepig klass. Jag tycker att hoppet från fortsättning till avancerad är ganska stort. Helt plötsligt skall alla moment göras även på höger sida, och sen kommer det ju nya moment också. Det är ganska många som inte klarar av den klassen. Många är ivriga på att flytta upp, och gör det alldeles för tidigt. Då blir det inte bra. 

 

Jeri och jag har tränat avancerade moment hela hösten och vintern. Planerad första start blir i juni. Tänkte även starta Viiru på den tävlingen. Skall kolla om jag hittar en fortsättningsklass, inte allt för långt bort före det. Jeri kan behöva friska upp minnet innan vi ger oss på det svårare. 

 

Nästa vecka skall jag till sjukgymnasten. Han skall kolla på knät, och förhoppnigsvis finns det nån träning jag kan göra för att få knät stabilare. Jag vill väldigt gärna kunna springa om 2 veckor. 

Av Marru - 7 januari 2018 20:55

Den här helgen har man ju riktigt längtat efter. Det är länge sen sist det var agilitytävling, och ännu längre sen det var en officiell agilitytävling. Tror den sista var nån gång i oktober. Vi har ju haft 3 st inofficiella under hösten. Men nu var det dags för en efterlängtar officiell. 

 

Banan hade sina klurigheter, men Jeri och jag fixade dom. Vi tog oss runt med tidsfel. Men vi tog det ju så sakta vid balansen. Jag försöker ju få han och ta nedfarten. Jag hade tänkt prova lite snabbare tempo till nästa lopp. Men nu blev det inget nästa lopp för oss   . Jag var en sväng till toaletten, innan det skulle bli banvandring för oss, och hämta vatten samtidigt till serveringen. Det var plogat en ganska hög snövall vid parkering där vi brukar gå över till vägen mot klubbstugan där toaletterna finns. När jag sen går tillbaka till hallen, så tog jag mig över vallen. Sen stod det en bil framför vallen, som jag gått förbi på höger sida. För det var lite trångt på andra sidan pga en annan bil. Men nu hade denna bil åkt. Så då bestämde jag mig för att gå på vänster sidan istället. Hmmmm....det skulle jag ju låtit bli. När jag kommer ner från vallen, så försvinner benen under mig. Det var tur att jag hade en vattendunk i ena handen, och en vattenskål i den andra. För då hade jag säkert tagit emot med handen igen. Men så kändes det som om hela knäskålen vred sig. Men jag satt där och kom fram till att det var inget som var brutet. Kunde ju vicka på fötterna, det gjorde inte ont. Men när jag försökte ta mig upp, så spände det nåt så otroligt i låret framtill och knät. Så det gick inte att ta sig upp. Men jag fick hjälp upp. Sen började jag halta in mot hallen. Det gick väl ite si så där. Ibland så kändes det som om hela benet vek sig under mig. 

 

Så då gick jag in till hallen och sa att vi får nog stryka Jeri i nästa lopp. Ja, vi får nog stryka han från morgondagen också. Jag satt mig där på en stol, och funderade hur vi skulle fixa det här nu då. Skulle jag åka till akuten? Hur blir det med hundarna, bilen? Men först så ringde jag till sjukvårdsupplysningen. Dom tyckte att jag kunde åka in. Om jag åkte till Avesta eller Falun fick jag avgöra. Om jag kom iväg före 17, så kunde jag åka till Avesta. Dom stänger röntgen kl 17. Sen var det ju dags och börja ringa till maken och dividera hur vi skulle lösa det. Till slut blev det så att maken hämtade hundarna. Vår klubbordförande skjutsade mig till Avesta. Bilen fick stå kvar vid hallen. Det stod ju alla fall 3 husbilar på parkeringen, så det gick bra. 

 

När jag gick på akuten, så fanns det några som väntade där redan. Ja, vad kunde man annars vänta sig. Men jag fick komma in på reception ganska snart. Men sen blev det en lång väntan för att få träffa en läkare. Ja, eller så farlig var den väl kanske inte. Knappt 4 timmar. Men det kändes lite jobbigt och sitta där. Det spände ganska bra i låret. Jobbigast var det när man skulle resa sig och sätta sig igen. Jösses, vilken spänning det vart. Men det gjorde fortfarande inte ont. Fick till slut komma till läkaren. Han tittade på knät, klämde lite. Då gjorde det ont. Eftersom röntgen redan var stängd, så tyckte han att jag skulle komma in nästa dag. Plus att jag inte skulle belasta benet. Så då blev det ett par kryckor. Oj, vad konstigt det kändes att gå med dom. Först kändes det som om dom inte gjorde nå nytta. Var lite svårt att få in den rätta rytmen. Sen kom maken och hämtade mig. Det var ju väldigt omständigt att ta sig upp i skåpbilen. Gick lättare och gå ur än i. 

 

Sen var det dags och sova till slut, och det var ju inte det allra lättaste. Vänster sida gick ju inte så bra, för det är ju vänster ben jag slog i. Höger sida gick inte heller bra. På rygg kändes inte heller bekvämt. Men jag slumrade väl till ett par gånger till slut under natten. Sen vaknade jag på morgonen av att jag var alldeles genomsvettig. Det var ju inte bättre av att Clara helt plötsligt bestämde sig för att hon ville vara nära mig. Hon la sig alldeles bakom min rygg, så jag nästan ramlade ur sängen. Svettig, och så får man ett element alldeles inpå sig. 

 

Så ringde jag idag till röntgen, och det var bara och åka in. Dom kunde inte säga hur lång tid det skulle ta. Men röntgen skulle inte vara så lång väntan. Men sen kunde det ju bli en lång väntan på att få komma till läkaren. Så jag laddade med mig bok, mobilladdare och växel ifall man skulle behöva köpa nåt från automaten. Men så kände jag att det kändes inte bra och lämna en 5 månaders valp utan uppsikt i flera timmar. Så jag sa åt maken att vi åker förbi vid hallen, så provar jag ifall jag kommer in i bilen och om jag får foten på kopplingen. Där stod min bil, alldeles isig var den   . Det var lite bökigt att ta sig in i bilen. Benet vill ju inte riktigt lyda mig. Men till slut så var den i bilen också. Att få upp foten på kopplingen var inte så svårt. Jag provade och trampa ner kopplingen flera gånger. Det här går bra, sa jag åt maken. Jag kör till Avesta. Var ju lite orolig ifall röntgen visade att det var nåt, och jag inte skulle kunna köra hem. Men maken sa att han får väl ta med sig nån och hämta mig och bilen. 

 

Det satt några inne på akuten, men fick komma in till reception direkt. Därifrån raka vägen till röntgen. Kan ju säga att det var tur att det inte blev nån röntgen igår. Var ju tvungen att böja på benet en gång, för dom skulle få en bild på knäskålen. Det kan jag ju säga på en gång att det hade inte gått. Nätt och jämt att det gick idag. Ner igen från röntgen, hann knappt sitta igen förrän läkaren ropade in mig igen. Lite problem höll det på att bli för han ville att jag skulle sätta mig på en låg pall. Då sa jag bara att jag kommer nog inte så långt ner, och gör jag det så kommer jag inte upp. Det fanns ju en annan stol där med armstöd. Så jag fick sätta mig där istället. Knät börja anta en blålila ton, och det kändes bättre idag än igår. Jag får inte dom där spänningarna nu. Läkaren sa att allt var helt, det såg bra ut. Jag kunde gå med kryckor, eller skippa dom. Att svullnaden skulle lägga sig efter ca ett par dagar. Plus att jag skulle ha benet i högläge. Hmmm...fortfarande problem med att få upp benet. När jag sätter mig, så för att få ut benet till en skönare ställning så brukar jag putta på med den andra foten. Det fungerar bra. 

 

Hoppas att det skall kännas mycket bättre imorgon. Måste försöka ta mig till apoteket för att köpa sån där Hirudoid-salva. Ja, så det var den agilitytävlingen. Känner mig lite ledsen för att Jeri inte fick springa sina 3 lopp till. 

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Chat

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018 >>>

Translator

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Banners

Hundsidor

Målarbodens blommor

Länkar

Recept

Väder

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards