Äntligen kan man verkligen säga i dubbel bemärkelse. Jag var ju till vårdcentralen i onsdags, och fick örondroppar. Droppa en gång mitt på dan och en gång på kvällen. När jag vaknade på torsdag morgon så var det helt igenkorkat i båda öronen. Jag funderade lite, om det var så smart med dom där örondropparna. Men jag droppade alla fall i båda öronen på morgonen. 

Senare på dagen så ringde min mobil. Jag svarade, och hör bara nåt svagt mummel i andra ändan. Jag skriker "va" i telefonen. Hon förklarar en gång till, och jag hör bara en massa mummel och nåt om managment. Så jag säger en gång till "vad säger du"   . Personen i andra ändan måste ha trott att jag är knäpp eller något. Men jag hörde ju inget vad hon sa. Men så försökte hon en tredje gång, och jag hörde nåt om managment och sökt. Så jag fick förklara för henne att jag har lock för båda öronen, och haft det i över en vecka. Så jag fick ju koncentrera mig helt på telefonen för att höra vad hon sa. Men till slut så fick jag ju fram till att hon ville att jag skulle till Borlänge på en anställningsintervju. Vilket bra första intryck man måste ha gjort   . Senare på kvällen så började det släppa i höger öra av och till, och nu är den bra. 

Imorse var det då dags och åka till Västerås för årets första utomhustävling   . Äntligen kan vi vara med på Gurkhoppet igen. Ok, hade ju kunnat vara med alla fall, eftersom det var klass 2 idag. I normala fall så är det ju en klass 1 tävling. Men klass 1 går på lördag och söndag. Som vanligt med 2 agilitylopp ena dagen och 2 hopplopp andra dagen. När jag gick första banvandringen så tänkte jag att banan var hemskt lång. Hur skall jag orka springa den med min kondis. För varje ansträngning så bultade pulsen i örat med lock. Först var det ett agilitylopp, och banan kändes ju ganska enkel. Vi började och allt gick bra. Hon tog inte lång tid på sig vid gungan och slalom gick hon också ganska fort. Så vi nollade det loppet, och jag hörde när vi kom i mål att våran tid var nåt på 48 sekunder. Jag tänkte för mig själv att det blev säkert nån sekund tidsfel. Började titta i mobilen om dom hade live-resultat på. Japp, så jag skulle se efter vad vi fick i tidsfel. 0 fel stod det   . Va, fick vi ingen tidsfel. Nä, för referenstiden var på 49 sek. Vårat första riktigt nollade lopp på 2 år. 12:e plats räckte det till, för det var lika många nollor. Men spelar ingen roll för mig, för jag är så nöjd över att vi fixade tiden. Sen skulle vi över till hoppbanan. Den banan kändes också enkel, och inget slalom att oroa sig för. Vi nollade denna också, men fick 4 sek tidsfel och kom på 6:e plats.

Sen var det dags för andra agilityloppet. Började ju bra, hon gick bra över gungan denna gång också. Det var ju en likadan gunga som våran tävlingsgunga. Men vid slalomet så vart väl inte ingången den allra bästa, och hon hoppade över nån pinne. Men det struntade jag i och vi fortsatte. Därmed blev vi diskade. Sen var det dags för sista hopploppet. Återigen en rolig bana, och utan slalom även denna gång. Men nu började min ork tryta lite. Men vi tog oss runt nollade. Men denna gång fick vi 7.22 i tidsfel, och en 22:a plats. 

Så jag är nöjd med Lizzie lopp idag. Imorgon är det en ny dag, en ny hund och nya tag. Jeris första utomhustävling. Precis allt kan hända känns det som   .

Idag har jag varit till vårdcentralen och distriktssköterskan. Hon tittade i öronen. Det ena örat såg lite rött ut, och i det andra fanns det visst lite vätska bakom trumhinnan. Det är det som blurpar när jag sväljer. Så jag fick ett recept på örondroppar med cortison. Så nu väntar jag bara på att det blir nån effekt av dom. Har fortfarande lock i öronen alla fall. Så nu börjar jag bli rejält trött på att gå omkring och inte höra ordentligt. 

Imorse när jag var och gick med hundarna så hoppade Jeri till. Var ju i skogen, och jag känner mig redan obekväm i skogen. Så inte blir det bättre när en hund hoppar till och jag inte hör nåt. Så jag började spana runt. Men jag såg en lite större fågel som troligtvis blivit skrämd av oss, som flög iväg från buskarna bredvid oss. 

Ikväll var jag till klubben och tränade med Lizzie och Jeri. Vi byggde en gammal klass 1 bana. Först började small, så jag gick en vända med mina. Jeri vart så taggad på nånting när vi gick. En annan klubbkompis hade gått där före oss, och vi mötte henne när hon var på väg tillbaka. Men Jeri drog  på fortfarande. Så jag tänkte att antingen så löpte nån av tikarna där, eller så har det varit rådjur som gått där precis före oss. Så jag bestämde att Jeri fick ligga i bilen en stund och lugna ner sig och jag började med Lizzie. Hon hade ganska bra fart, det var värre med min. Det var nätt och jämt jag orkade springa. När jag sprungit så kände jag bara pulsen bulta i örat. Hade jag behövt mäta pulsen så hade jag inte behövt leta efter den   . Jag gjorde två vändor med Lizzie först. Sen tog jag Jeri, för jag tänkte att han hade lugnat ner sig. Banan började ju med ett hopp och sen balansen. Så Jeri tog första hoppat, sen  när han skulle över balansen som han inte riktigt gillar än, så drog han upp till bänkarna och borden där dom andra satt. Men när jag väl fick fatt han, så talade jag väldigt noga om för han att nu är han där med mig och ingen annan. Sen gick vi ner till balansen och jag höll i halsbandet och skickade över han. Då var det inga problem. Efter det så tog han balans, gunga och A-hinder helt utan tvekan. Första gången så sprang han lite si så där. Men andra gången jag sprang med han så försökte jag vara tydligare, och talade om för han att nu skall vi hit, och det gick mycket bättre. Det var bara ett blindbyte jag inte hann med där, för jag var tvungen och se till att när han kom ut ur en tunnel att han tog hopphindret. För första försöket sprang han förbi den precis som om han inte sett den.  Därför hann jag inte tillräckligt långt för att kunna göra ett bra blindbyte. 

Men nu vet jag alla fall att jag med nöd och näppe klarar av och springa fyra lopp på fredag med Lizzie. 

.........eller nåt. Igår så hade vi en officiell klass 1 tävling i agility. Kändes inte så bra när jag gick upp på morgonen. När jag gick och la mig så brusade det i huvudet. Så där som det brukar göra när man är förkyld. Men nu brusade det ganska rejät, för jag tänkte när jag låg i sängen. "Hur skall jag kunna sova när det är sånt oväsen i huvudet" . Men på nåt vis så somnade jag tydligen till slut.  När jag rastade Jeri innan vi skulle åka, så kändes minsta lilla motlut ansträngande. Samma sak när jag rastade han i Norberg.  Och nu skulle jag springa 2 lopp dessutom. Ett agilitylopp och ett hopplopp. Banan i agilityloppet var kanonenkel. Men det visade ju sig sen att det var inte så enkelt. Ja, nu tänkte jag ju inte på oss, utan överlag. Det var inte många nollade lopp på den banan, i nån av storleksklasserna. Jeri tog ju dom 3 första hindrena bra. Men sen fick han ett behov av att vara lite social. Så han sprang till hinderfixaren. Och så sprang han till sekretariatet. Ja, det var väl lika bra och ge upp. I hopploppet så var det lite strul i starten. Sen fick jag bra fart på han i resten av första halvan. Men så spårade det ur igen. Han började springa lite som han ville. Så vi diskade oss där också. Så det var bara och åka hem och försöka samla krafter till denna dag.

Rallylydnadstävling i Strängnäs och premiär för Jeri. Ja, Lizzie skulle ju också med och tävla mästarklass. Båda banorna såg enkla ut. Så det här fixar vi tänkte jag. Jag trodde ju och hoppades på att Jeri skulle vara med mig. Men först var det ju det spännande och hitta till klubben. Det fanns ju inte mycket till vägbeskrivning i PM:t. Visserligen kom det ett mail från klubben med en vägbeskrivning på hur man skulle åka från Stockholm, för man kunde tydligen inte åka vägen som stod i vägbeskrivningen   . Hmmmm.....vilken vägbeskrivning. Det enda jag har sett är koordinater till gps. Inga som jag kunde använda dessutom. Så jag gjorde det lätt för mig. Tittade hemma om det finns en cache i närheten av klubben. Njaaa....tydligen skulle vi helt i obygden. Inga cacher i närheten, men en efter vägen. Så när vi närmade Strängnäs så tog jag sikte på den cachen. Den skulle vara i närheten av en kyrka vid en korsning. Men sen tog det stopp. Skall jag till höger eller vänster. Så jag åkte in på parkeringen till kyrkan, och försökte tyda  mailet. Nä, det är lika bra jag ringer. När jag sitter och pratar med dom på klubben, så kommer min klubbkompis. Hon hade börjat fundera på samma sak, och skulle åka in på kyrkans parkering för att ringa mig. Då ser hon mig stå på parkeringen och prata i telefon   . Ja, så då kom vi till klubben. Parkeringsvakten frågade om jag hade nån löptik. Nej, det hade jag inte. Nä, det är bra sa han för dom får åka dit bort och hålla sig där. Ja, det är bra tänkte jag. Vi kom dit ganska precis. Hade velat vara där lite tidigare. Men Jeri skulle ju starta bland dom sista. Inga varningsklockor ringer där heller. När vi gått banvandringen så ser jag att det är bara 10 st före oss. Så jag går och hämtar Jeri, så att jag skulle få jobba upp lite kontakt med han. Men när vi kom ut mellan klubbstugan och plan och jag försökte få kontakt, så gick det ju inte så bra. För han såg ju bara en massa 2-beningar och 4-beningar, och alla ville han ju helst hälsa på. Men där borta, där är det nästa inga. Så jag kan gå dit och försöka jobba på kontakten. Ju längre jag var därborta desto sämre blev det med kontakten. Sen började han vädra lite. Då började jag tänka. Hmmmmm....löptikarna skulle hitåt visade parkeringsvakten. Är hela den här stora planen för löptikarna. Japp....det var den. Alltså där står jag och försöker jobba upp kontakt med min unga hane, mitt bland en massa löptikar. Smart!!!!! Så jag gick bort därifrån. Så långt jag kunde, nära grillen. För den doften frestade inte han. När det blev vår tur så gick vi in på banan, och jag försökte få han och sitta. Näää, det skulle han inte alls. Utan han stod och tittade ut mot planen där dom goa löptikarna fanns. Efer att försökt få han och sitta en stund, så gav jag upp. Så jag sa åt domaren att nu hjälper jag han på traven lite. Så då diskade vi oss redan från start,  men jag tänkte försöka gå banan som miljöträning. Ibland så hade jag lite kontakt med han och han gick ganska bra. Men så kom dom goa dofterna igen. Så det var den miljöträningen. 

På eftermiddagen så var det dags för Lizzie, och jag trodde nog att vi skulle fixa den. Det började bra. Första halvan av protokollet var alldeles rent. Jag hann till och med tänka att det här går ju bra och hon är ju tyst. Sen skulle hon över på höger sida. Då kom snacket. Sen var det en höger sväng med sitt. Jag har nu tränat in på Lizzie att jag sätter fram andra handen och säger runt, och sen snabbt ett sitt. Då brukar hon sätta sig på höger sida. Men idag så blev det en snurr när jag sa runt. Fel övning = -10. Sen snackade vi igenom mer av banan. Nästa -10 fick vi ett nybörjarmoment. Hon hamnade på fel sida, tappade bort henne där ett tag. Sen visade Lizzie att hon är klubbens enda riktiga agilityhund   . Det var ju 4 hundar från klubben i mästarklass. Men dom andra tävlar agility i klass 3. Och så Lizzie, den enda som har drag på hoppet   . Vid andra hoppet så var det meningen att hon skulle sitta före hoppet, jag skulle gå ifrån henne och vid hopphindret kalla in henne och hon skulle hoppa. Precis när jag skulle till och säga sitt, då sa det bara smack och hon var på andra sidan hoppet. Jahadu, du är där. Sen snurrade hon inte åt rätt håll på snurr under gång. Sen blev det strul vid sista sidbytet. Sen gick det väl skapligt resten av banan. Honnören stod hon hela tiden som hon skulle. Men dom poängen räckte inte till några 70 poäng inte. 50 poäng hade vi kvar. 

Efter prisutdelningen skulle vi åka hem. Men först skulle jag ta den där cachen jag hade tagit span på när jag skulle hitta till klubben. Sen åkte jag hemåt. När jag kom till byn så tänkte jag åka förbi vid affären innan jag åker hem. Skulle ta min plånbok. Ingen plånbok fram, ingen bak, ingen på golvet, ingen i ryggan. Ingen plånbok nånstans   . Kände paniken växa. Måste jag spärra alla kort igen. Jag hade plånboken i handen innan jag åkte. Men vad gjorde jag av med den. Var jag på toa innan jag åkte och la den där? Har jag varit så dum att jag lagt den på biltaket? Då var paniken ett faktum. Det var bara och ringa tillbaka till klubben. Nä, dom hade inte sett nån plånbok, och nu var hon inte kvar på klubben mer. Ännu mera panik. Öppnar bakluckan, och det första jag ser, plånboken i skuffen med Lizzie   . Vilken lättnad. Så nu in till affären och köpa mera pulver och blanda i varmt vatten för att få bukt på förkylningen. Får hoppas att det här går över till nästa helg. Skall ju döma i Lindesberg på lördagen.

Nu har Jeri tränat kontakthinder 2 kvällar på raken. Fast denna vecka har vi tränat på träningshindrena, för dom andra har varit på tvätt. Vi skall ju egentligen inte träna på dom andra. Men eftersom dom stod uppställda efter förra tävlingen så tränade vi på dom förra veckan. Nu blir det inga kontakthinder på några dagar. Vi får hoppas att det håller i sig några dagar. På lördag är det ju dags för tävling. Klass 1. Det skall bli så kul. Ser redan fram emot den. 

Sitter och tittar på dom små mästerkockarna nu. Spelade in det, för jag visste att det skulle bli sent ikväll. Vi skulle ju bygga banan till lördagen. Eftersom vi inte skall träna rallylydnad i Norberg imorgon så kunde vi ställa upp banan redan idag. Nu behöver man inte plocka undan alla hinder på onsdag när man tränar klart. När vi är i Semla så finns det plats och träna rallylydnad fast det står en agilitybana framme. Men dom där mästerkockarna, dom är alldeles otroliga dom små ungarna. Hur kan dom veta allt. Jag kan ju inte ens hälften av vad dom kan    

Yeeaaaahhhh.......imorgon blir det rallylydnadsträning i Semla. Som vi har längtat.

Nu har jag börjat slarva igen. Jag som skulle börja skriva regelbundet. I måndags så gjorde jag inget speciellt. Gick och småstädade här hemma lite. På kvällen var jag till Borlänge och spelade durspel med tjejerna. Ja, före det så tappade jag bort Lizzie. Fick lite panik ett tag. Hade ju dörren öppen till baksidan, och hon brukar ju inte vilja vara ute. så jag tog in hundarna innan jag skulle åka och spela. Reagerade alla fall på att Lizzie inte var bland dom uppe. Men jag tänkte att hon säkert var nere i gillestugan. Där hon alltid brukar ligga och sova. Men ingen Lizzie där. Var tvungen upp och kolla, men inte där heller. Kollade i tvättstugan, för hon har ju en gång hamnat där utan jag märkt det. Ingen Lizzie där heller. Sprang ner och tittade ut genom framdörren. Tänkte ifall hon smitit ut när maken åkte. Nä, inte där heller. Så jag var tvungen och titta ut på baksidan och ropa på henne. Ja, där kom hon. 

I tisdags var det agilityträning med Lizzie och Jeri. Det känns som om Lizzie har kanske lite mer fart nu än vad hon haft under vintern. Vi försökte få upp Jeri på balansen, men det gick inte så bra. Han var lite tveksam till A-hindret också. Men till slut så fick jag upp han på den. Och innan vi åkte hem så sprang han över den mer än gärna.

I onsdags så var jag på agilityträning med bara Jeri. Då började vi med att ställa balansen på ett par träbord, låga. Först så fick jag lyfta upp han på balansen och sen fick han springa ner. Till slut så började vi jobba med att ta över han med koppel, och till sist så gick det utan koppel. Han tom drog själv upp på balansen när jag bara stod bredvid. Sen sa jag att det var ju synd att det inte fanns nåt att lägga på så att det blev lite högre. Då fick jag till svar att den nya balansen går höja och sänka. Så vi sänkte den ett par hack. Då vart det nästan lika högt som den gamla balansen på träborden. Fick göra likadant igen som på den förra. Men till slut så sprang han över som ingenting. Sen fick han lägga sig i bilen en stund, och vi höjde balansen ett hack.

Sen fick vi göra samma sak igen. Men till slut så sprang han över igen. In i bilen en vända till, och så höjde vi den till normalhöjd igen. Sen var jag till bilen och hämtade han. Den här gången så sprang han vöer utan några procedurer. Nu gäller de bara och hålla i det. Svårt att tänka sig att han förrförra sommaren sprang över balansen hur lätt som helst. Han var ju bara ett halvår då, och när jag ville att han skulle komma till mig så sprang han över balansen istället. Han tyckte det var det roligaste som fanns. Fast han kanske var ung och dum då   . Han hade lite svårt med A-hindret också i onsdags. Jag måste försöka komma ihåg på tävling att jag inte lämnar han före dom hindrena. Utan att vi springer mot dom tillsammans, och jag försöker hålla han vid mig. Ja, om en vecka så ser vi hur det har gått. Men först måste vi träna med gungan under veckan som kommer. 

Igår så hade jag en mammadag. Vi brukar åka och handla åt henne. Sen brukar vi komma hem till oss för mat och fika. Sen brukar jag skjutsa hem henne på kvällen. Fast igår så fick hon åka lite tidigare för vi var tvungna och åka på träningen. Men jag gav mamma stränga order om att absolut inte öppna dörren till nån, ifall hon inte är 100 % säker på vem det är som står bakom. I måndags så hade det ringt på hos en äldre dam, mitt på ljusa dagen. Ett par som hade slagit ner henne och de hade fått med sig 1000 kr alla fall. Sen vet jag inte om det var mer. Men idag fick jag höra vem det var, och det blir direkt nåt annat när man känner personen. Förut så tyckte man bara synd om personen i fråga. Men nu har man ansiktet på personen som har blivit så illa misshandlad att hon fick in på lasarett. Ok, det är ju ingen person jag har haft så mycket kontakt med. Men jag har ju pratat med henne ett antal gånger, fast det är ett tag sen nu.

Idag har jag haft det lite stressigt. Promenad med hundarna. Sen frukost och in till Ludvika. Var tvungen och få tag i förlängningsladd till telefonen som mamma köpte förra veckan. Nu har hon en fast telefon med högtalarfunktion. Den trådlösa hon har klarar hon inte av. Det händer titt som tätt att hon glömmer på trycka på knappen för att avsluta samtalet. Så när jag försöker ringa till henne så tutar det bara upptaget. Ja, det är ju ingen som har sagt att det inte händer nu också. Men nu har hon en Doro med stora knappar. Det fanns 3 snabbvalsknappar. Då behöver hon bara, tex trycka på A och på en grön knapp. Då kommer hon till mig, och behöver inte ens lyfta på luren. Utan högtalarfunktionen går igång direkt. Men enda telefonjacket som den fungerade i var den ovanför bänken i köket. Hon vill ha telefonen på bordet bredvid gungstolen där hon brukar sitta. Men sladden räckte inte. Ja, det hade ju räckt om man hade haft sladden på golvet. Men det är ju ingen höjdare att hon skall ha sladdar på golvet. Så köpte en förlängning på 15 meter. Så får maken dra det  via taket istället. 

Hem och städa. Maken skulle tvätta Jeri åt mig ikväll. Så jag åkte på rallylydnadsträning med Lizzie och Clara. Clara har inte fått träna nåt på ett år. Får ju inte plats med 3 hundar i bilen när jag har en mellanvägg. Så då har Clara fått stanna hemma. Men ikväll fick hon följa med. Helt har hon inte glömt bort rallylydnaden. Men att vara på höger sida gillade hon inte. Hon har ju aldrig gjort det. Clara har ju bara gått fortsättningsklass. Fast hon har ju kvalificerat sig för avancerad klass. Vi får väl se hur det blir med det. Jag hade alla fall tänkt att hon skulle få starta i fortsättnigsklass på collie-SM. Vi hade gjort en mästarklassbanan ikväll. Gick den med Lizzie 2 ggr. Första gången så ville hon prata, andra vändan var hon mycket tystare. Hon var tyst i början när hon var på vänster sida. Men direkt när hon kom på höger sida så började hon snacka. Men andra vändan gick hon betydligt tystare. Just ja, innan rallylydnadsträningen hade vi en platsliggning. Lizzie låg fint idag. 3 minuter och helt stilla. Vi hade ju problem med det förra året. Jag är lite sugen på att starta i klass 2 med henne. Men jag får ju inte till rutan och hoppet riktigt ordentligt. Sen vill hon ju snacka lite väl mycket under fjärren. Annars så tycker jag att hon fixar det ganska bra. 

När vi tränat klart, så packade vi rallylydnadsgrejerna i bilarna. Vi bestämde ikväll att nu flyttar vi till Semla   . Ikväll hade ju varit helt perfekt att träna där. Men vad jag ser så håller nog vädret i sig nästa vecka också. Men agilityträningarna blir kvar i Norberg nån vecka till.

Imorse vaknade man till strålande solsken, och så mådde jag ju ganska bra. Ok, lite luddig i huvudet fortfarande. Men jag hade sovit ganska bra. Hade inte varit täppt i näsan, och behövde inte ta några halstabletter heller. Vi var ganska många från klubben som skulle tävla där idag. Vi var tvungna och vara där i tid för klubbkompisen skulle tävla i small och dom var före large. Jag gick en liten vända med Lizzie och Jeri. Sen gick jag in i ridhuset och tittade på dom andra. Jag var först lite orolig för ridhuset. Det skulle egentligen varit i ett annat ridhus, men där var hästarna sjuka och dom fick inte ha en tävling där enligt veterinären. I det ridhuset har vi tävlat en gång, och vi tyckte det var ganska litet. Och det här skulle vara ännu mindre. Jag såg framför mig folk som satt och trängdes alldeles runt banan. Men när vi kom dit så såg jag att det var ju perfekt för våran första start på bortaplan. Dom hade delat av ridhuset i mitten. Då blev det 4 väggar runt banorna, och läktare runt omkring. Kändes ju hur säkert som helst för oss. Man hade kanonbra utsikt från läktaren i gaveln över hela ridhuset. Man kunde titta hur det gick för klubbkompisarna på en bana, och från samma ställe såg man ut över den andra banan också. Lätt och hålla koll på när det blev dags för banvandring för oss. 

Vi började på en agilitybana. Hopp, gunga. Där tänkte jag att jag måste ta det lugnt med Jeri, så att han inte far över den för fort och det händer nåt och han blir rädd. Det var en sån där gunga som jag inte riktigt gillar. Men det gick bra. Sen vart det en böjd tunnel, ett hopp och slalom. Först trodde jag att han skulle springa förbi slalomet. För det gjorde han i torsdags när jag prova slalom med han efter rallylydnadsträningen. Då sprang han bara förbi vid sidan. Så jag var beredd på att ta tillbaka han. Men så såg jag att han gick in i första porten, och fortsatte. Ja, då var det ju bara och hänga på, och han tog hela slalomet. Sen vart det ett hopphinder. Men där fick vi lite strul, för han sprang förbi den vid sidan av. Så var jag ju tvungen och få han över på rätt sida utan att han hoppade över fel. Efter det var det hopp, tunnel, hopp, hopp och en till tunnel. Sen var det bara några hopp, tunnel, A-hinder och i mål. Jipppiiii!!!!! Vi hade klarat våran första bana på bortaplan utan att diska oss. Vi fick 5 fel på halsen och tidsfel och en 34:e placering. Men vi tog oss runt, och det är huvudsaken. 

Sen var det dags och börja vänta på nästa banvandring. De hade delat largeklassen i 2 delar. Första delen gick banvandring, sen tävlade. Efter det gick andra delen banvandring och tävlade sen. Tanken var att när vi i den första delen var klara, så skulle det vara klart på den andra banan för oss. Men nu blev det inte riktigt så. Så vi fick vänta en stund. Jag var lite orolig för hoppklassen för jag såg att den startade med däcket, och det har vi ju inte tränat så mycket. Sen var det här däcket helt olikt den som vi har på klubben. Men när det var dags för våran banvandring så upptäckte jag att det stod ett hopphinder där istället. Det tackar vi för. Den här banan kändes också ganska enkel. Började med ett hopp, och slalom. Han tog slalomet mycket långsammar än  vad han gör när vi tränar. Men jag ville inte börja stressa på han. Tänkte att då kanske han går ur, att det är bättre att han tar det säkert istället. Hela banan så hade jag som mål, säkert. Bättre att få börja med att lyckas. Den här gången så sprang han inte förbi några hinder, utan tog alla precis som han skulle. Tror inte han ens stannade och ruska på sig efter säcken. Det brukar han göra när vi tränar. När han kommer ut ur säcken så ruskar han på sig. För det kan ju ha hamnat några pälsstrån på sniskan. Men inte idag då. När vi kommit över halva banan utan några fel, så tänkte jag att det här kan väl aldrig gå vägen. Men det gjorde det. Han nollade sitt första lopp. Han fick några sekunder tidsfel. Men jag vet att hade jag jobbat på så hade han fixat tiden. Men vi har inte bråttom att nolla oss. Vi hinner köra många lopp, och det kommer när vi är redo. Är så stolt över min lille kille. 

Efter det så tog jag Lizzie och Jeri med mig på en promenad, läs cachejakt   . Jag hade ju span på ett vid ett museum nära ridhuset. Men där var det nåt på gång, för det var parkeringsvakter och en massa folk där. Så jag fick sikta in mig på en annan i närheten. Vi hittade till den till slut. Det var en rolig en vi hittade. Sen gick vi tillbaka till bilen. Jag gick in och titta hur långt dom har kommit, och hur det har gått för dom andra. Efter en stunds väntande var det då äntligen dags för Lizzie och springa. Hon gjorde som vanligt, säkert men lite långsamt. Hon fick en del tidsfel och kom på 15:e plats. Sen vart det ju dags för hopploppet. Den banan kändes mycket knepigare. Då upptäckte jag en sak som var till nackdel med ridhuset. Innan vi skulle starta så upptäckte jag att jag kom ju inte ihåg banan. Det fanns inte heller riktigt nån möjlighet att gå in och kolla hur den gick. Så det var ju bara och chansa på att det skulle gå bra. Början gick bra, men sen kom det ett hopphinder, och jag höll på att ta henne över från fel håll. Men kom på mig, och sen fick jag jobba för att få henne på rätt sida igen. Sen gick det ganska bra. Slalom, tunnel ett hopp. Men vart tar Lizzie vägen   . Hon skall in i slalomet igen. Jaha, så då diskade vi oss. Ja, det var väl lika bra det, för vi fick ju en massa fel vid det där hoppet där jag glömt vilket håll hon skulle hoppa från. Vi hade bestämt att vi åker till Eskilstuna och äter på Max där. Men då fick vi vänta på en som skulle starta sist. Så då tog jag Lizzie och Jeri med mig och gick tillbaka till det där muséet där dom hade en cache. Det var ett försvarsfordonsmuseum. Det stod ett par pansarvagnar där. Cachen skulle vara nära byggnaden och där stod en pansarvagn, och jag tänkte för mig själv. Hur mycket behöver man rota för att se den. Men jag såg den ganska snart när jag närmade mig pansarvagnen. Men jag såg även en pappa med sitt barn som sakta gick mot parkeringen, och pappan sneglade på oss. Så jag började ta kort på Lizzie och Jeri framför pansarvagnen och hoppades att de skulle komma iväg snabbt. Men sen kommer det en bil på vägen, och stannar på busshållsplatsen alldeles bredvid. Men hallååååå, där kan du ju inte stå   . Så då fick jag gå där fram och tillbaka och låtsas vara intresserad av dom där pansarvagnarna. Men jag hade bestämt mig, jag var så nära, jag såg den. Jag tänker inte gå därifrån förrän jag hade loggat den. Äntligen åker bilen......några meter och stannar. Men för sjutton....åk. Efter många om och men så åkte han, och det var bara för mig och fiska fram cachen. Burken satt fast i en liten pansarvagn. Så jag kunde äntligen logga dagens andra burk. Det var inga problem med att få tillbaka den. 

Så det var min dag idag.

Ridhuset

Första cachen som hette Tomtebo. Hmmm...undrar varför   

Jeris första agilityrosett   

Sen blev det pansarvagn.

Idag har vi haft Länskamp på klubben idag. Det var visst inte egentligen vår tur att ha hand om det, utan Gävleborgs. Men dom har kanske inte haft nåt ställe och ha det på, så då fick vi ha hand om det i år. Men nästa år blir det Gävleborg. Länskampen är en agilitytävling mellan Gävleborg, Dalarna och Västmanland. I varje lag så är det 7 ekipage i varje klass, alltså sammanlagt 21 ekipage från varje län. Från varje klass så måste minst 3 gå i mål av 7 för att räknas. 

Dom började med agilityklass. Banan såg ganska komplicerad ut från sidan. Men när dom började köra och man såg hur dom handlade så såg man hur roliga banorna var. Man vart riktigt sugen och prova själv. Fast tyvärr så är dessa banor lite för svåra för Jeri än. Gävleborg hade otur. I small-klassen fick de inte in 3 ekipage i mål. Då tänkte man att vad surt det måste vara och springa resten av loppen när man vet att man inte är med i leken. Jaha, sen var det dags för oss att inte få 3 i mål i en klass. Tror det var large. Då var vi också ute ur leken. Nu var det bara och hoppas på att Dalarna också missade en klass. 

Efter det blev det hoppklass, och den banan såg ganska rolig ut också. Äntligen så missade Dalarna också en klass. Så då får man ju gå till och räkna på nåt annat vis för att få fram vinnaren. Men tyvärr så missade vi i ytterligare en klass med att få in 3 i mål. I medium så kom ingen i mål. Så därmed var vi totalt ur leken. 

Slutresultatet blev att Dalarna vann, sen kom Gävleborg. Tyvärr kom Västmanland sist.......den här gången. Nästa år kommer vi igen, starkare än nånsin   .

Jag stod i hallen och pratade med nån på morgonen när nån kommer fram till mig och frågar om jag är tävlingsledare. Jag såg ut som ett frågetecken och frågade, va är jag tävlingsledare. Ja, det står här. Marketta det är väl du. Jaha, då är väl jag tävlingsledare då   . Ja, hon som brukar vara det kunde ju inte vara det eftersom hon tävlade ju. 

Vi hade en trevlig domaraspirant som dömde idag. Hon skall även döma på våran tävling på långfredagen. Hoppas hon gör lika roliga banor då. Hon skall även göra sitt slutprov då, och jag tror det kommer att gå bra. 

Idag har Jeri och jag varit på agilitykurs. En rolig men intensiv dag som alltid. Det är tredje gången som han går kurs för Annica Aller nu. Idag tränade vi handling. Mycket framförbyten och blindbyten. Nån Jaakko blev det också. Ja, dom som inte vet vad det handlar om, så är det byten så man skall få hunden över från ena sidan till den andra. För ibland så är det bättre att hunden är på höger sida, ibland på vänster. Det beror lite på vart man är på väg. 

Vi började med att bygga en bana. Sen var det bara och börja slita. Först 6 hinder, med framförbyte och 2 Jaakko. Det skulle köras 3 ggr. Sen la vi på några hinder till. Då fick vi till ett framförbyte till. 3 vändor på det. Där på slutet var det ett staket. Så vi skulle köra samma en gång till. Men då skulle vi göra framförbytet på andra sidan om staketet. Sen la vi på lite till. Och så höll vi på tills vi hade kört hela banan. Både med framförbyten och blindbyten. 

Jeri var så duktig så, men väldigt trött på slutet. Innan det var dags för oss att börja, för våran kurs skulle börja på eftermiddagen, så var jag till orientringsklubbens stuga och värmde upp maten. Så att dom som gick på förmiddagen fick äta. När jag väntade på att vattnet skulle koka så gick jag en vända med Jeri. Såg årets första tussilago idag. Den var så gul och fin. Såg en nässelfjäril också, men den gick ju inte att fota. Den fladdrade fram och tillbaka hela tiden.

Det fanns en stor sten där i närheten. Jag tänkte jag skulle försöka få Jeri och sitta på den stenen för att ta en bild på han. Försökte få upp han från sidan. Men vad gör han. Klättrar upp på framsidan, som var nästan som en vägg   . Han är ju som en bergsget.