Idag har lillkillen och jag varit på MH. Det är alltid lika spännande, fast innerst så kände jag mig ganska säker att han fixar det där. Det var bara och kliva upp 5.30 när klockan ringde. Frukost, sen var det bara och åka. Jag brukar ju ha lite problem att komma ihåg stamtavla på sådana tillställningar. Märkte jag då när jag höll på med Jeri. Så den här gången fick den ligga i bilen över natten. 

Först var det en av Viirus brorsor som gick. Jag var vid bilen och väntade, men jag hörde jubel och glada rop så jag antog att det gick bra. Det hade det tydligen gjort. Sen blev det vår tur. Kolla igenom publiken. Jag fick vara vid publiken av och till. Pga knäskadan så hade jag svårt att fixa allt. Men det är tur att man har en energisk uppfödare till hjälp. Han är social och följer med vem som helst utan protest. Det har jag ju märkt förut. Leken var helt ok. Han greppade väl inte riktigt ordentligt. Sen blev det dags för haren. Springa efter nån konstig trasa var väl inget när det finns rullar man kan lukta på. Precis så gjorde Micki en gång i tiden. Det där med passivitet var väl inte det allra roligaste, men det fick väl duga. Avståndslek var ju faktiskt roligt. Var ju en roligare leksak också. 

Sen flyger det upp grejer från marken, mitt framför nosen på en. Äh, den var ju inte så farlig den heller. När man skulle gå förbi den så kunde man ju faktiskt lika gärna gå mellan benen på den. Skramlet lät det lite om, men inget som var farligt där heller. Spökena var lite jobbiga. Hur han än försökte skrämma bort dom så envisades dom att komma närmare hela tiden. Men titta, det är ju en människa där. Sen var det dags och leka igen, och det är roligt. Men så var det nån som började skjuta direkt efter. Var ju tvungen och kolla till så att ingen var på väg mot oss. Äsch, låt dom panga. Vi håller på med viktigare saker verkade Viiru tänka. 

Med andra ord inga kvarstående rädslor och 1 på skott. Är så glad att ännu en gång bevisa att collie är bra. Att dom som påstår nåt annat har fel. Nästa månad skulle man kanske försöka få tid för ögonspegling. Röntgen väntar jag med några månader. 

Bloggen alltså. Men nu skall jag försöka komma igång med det. Visserligen så händer det oftast inget speciellt här. Men ibland händer det desto mer.

Idag tex så gick jag upp kl 6 för att åka till Uppsala. Jag skulle övervaka en domaraspirant i rallylydnad när hon dömde på en inofficiell tävling. Det ingår i domarutbildningen att man skall döma ett visst antal ekipage på en inofficiell tävling. Det gick bra. Vi kommer ha många bra nya domare. 

Det blev en lång dag. Kl var nästan 21 innan man var hemma. Men vi hade tur med vädret. Det hade jag igår också. Då var jag till Borlänge på bilbingo. Sista gången för mig denna sommar. Dom har en gång kvar nästa helg, men då är jag i Södertälje och dömer rallylydnad. Jag hade tur igår, för jag vann 700 kr. Så totalt denna sommar har jag vunnit 1200 kr. Så om man inte räknar med bensin så ligger jag 100 plus. Räknar man bensinen till Blge, då ligger jag lite minus.

Jag är ju med i Buzzador, men kommer sällan med i nåt där. Men nu råkade jag komma med denna gång. På en ansiktskräm från Nivea. Nivea Cellular filler heter det. Kan ju säga att det inte var en kräm för mig. Den blev kvar som en hinna. Passar säkert bra till nån som är torr i hyn. Kanske fungerar bättre på vintern för mig. Men annars så gillar jag den inte, tyvärr. Jag kommer och fortsätta med det jag har sen förut. Använder ju Nivea redan tidigare eftersom jag tycker dom har bra prisvärda produkter.

#buzzador #NIVEAsverige #JagGillarMinÅlder #CELLUARbuzz #NIVEACELLULAR

Som det flesta vet, så ramlade jag omkull i början av januari. Då skadade jag knät, och var en sväng till akuten i Avesta och till röntgen dagen efter. Det var inga skelettskador. Men däremot så visade sig bli en annan skadad istället. Så jag bokade tid till sjukgymnasten här hemma. Han kunde inte säga nåt om några ledband eftersom knät var svullet. Men några veckor senare så sa han att det var inga ledband skadade, och ytterligare en vecka senare så sa han att det inte var nån korsbandsskada. 

Men mitt knä var ju instabilt, så jag ramlade en gång till 3 veckor efter första gången. Vilket fick mig att misstänka på korsbandsskada. Torsdagen efter det så ramlade jag igen. Då ringde jag ju till vårdcentralen för tid hos läkare. Men jag fick ingen tid för det fanns inga läkare, att jag skulle återkomma på måndagen ifall det behövs. Jag ringde direkt på måndag morgon, men fick ingen tid då heller för jag skulle ju till sjukgymnasten på onsdagen. Men på tisdag så ringde dom från sjukgymnastiken att sjukgymnasten skulle vabba, så jag kunde få en tid veckan efter. Men då fick jag nog och sa att jag har gått med det här i 4 veckor och nu måste det börja hända nåt. Så då fick jag en akuttid till läkaren på onsdagen. Han i sin tur skickade mig till ortopedläkare via akuten i Falun. Där satt jag ju sen i 11 timmar. 

Fick träffa en ortopedläkare, och han undersökte knät och han misstänkte korsbandsskada. Så jag fick ju remiss till sjukgymnast och magnetröntgen. Förra veckan var jag till sjukgymnasten. Men jag hann ju ramla ytterligare en gång kvällen innan jag skulle dit. Var på väg nerför trapporna när knät vek sig och jag ramlade från nästsista trappsteget. Men jag klarade och ta mig till Falun dagen efter. Där undersökte sjukgymnasten, och sa att han misstänkte att muskeln lossnat från fästet. Han var och hämtade en ortopedläkare, som sa samma sak. Så då fick jag en sån där ortos som skulle fixera knät. Dom hade velat på operation redan dagen efter, men det var fullt. Så jag skulle få en tid veckan efter, vilket är den här veckan. Men dom ville vänta tills jag varit på magnetröntgen vilket var i tisdags.

Men det är nu det börjar hända saker. Det var ju ganska dåligt väder i tisdags, och dom varnade för dåligt väder på onsdag. Så då skulle vi åka lite tidigare på morgonen. Skulle ju vara i Falun till 7.15 Satt klockan på väckning 4.50 Men jag hade nog glömt ljudet. Vaknade på morgonen och tittade på klockan, 5.36   . Nu blir det bråtton. Ner i duschen och tvätta sig med descutan. På med kläder, sen i bilen och iväg. Var framme på avdelningen kl 07.05 Men jag hade nog kunnat åka senare, för jag kom inte in på operation förrän efter 13. Men dom var snabba och komma och sätta i den där infarten i armvecket. Den som jag hatar allra mest, och vill helst dra loss. Så där låg jag med den i 3 timmar. 

Sen blev det dags för operation, och jag fick lite panik när dom började prata om ryggmärgsbedövning. Det har jag aldrig fått, och jag hade en förutfattning om att det skulle göra riktigt ont. Sen skulle jag inte sövas heller. Men jag sa att jag vill helst inte vara vaken. Bedövningen gjorde inte så farligt ont som jag trodde. Men det kändes obehagligt när benen började försvinna. Men sen när underlivet också försvann, då blev det riktigt obehagligt. Sen fick jag syrgas, och nåt som gjorde att jag skulle slumra till lite lätt. Men det räckte, för jag märkte ingenting när dom höll på med mitt knä. Jag vaknade till när dom höll på att sätta på mig den där ortosen. Sen körde dom mig till uppvakningsrummet. Kändes verkligen konstigt i benen, för på nåt vis kändes det som om jag hade en stol under benen. Men det var ju konstigt eftersom jag inte fick böja på benet, och när jag tittade ner så låg dom ju alldeles raka på sängen. Men ändå så hade jag den där känslan. En timme gick och benen hade inte kommit tillbaka än. Men efter ett par timmar så började det pirra lite. Det är tydligen ett tecken på att bedövningen börjar släppa. Dom hade haft fiskgratäng till middag igår, så dom värmde en portion till mig, så jag fick äntligen mat. 

Efter en stund behövde jag gå på toa, så det kom 2 som hjälpte mig. Jag får ju inte lyfta på benet alls på några veckor. När jag satt mig på toa, så började jag känna mig lite yrslig. Så dom fick lite bråttom och få mig i säng igen. Så dom flyttade sängen fram till toadörren, och sen flyttade dom tillbaka den på sin plats. Men när dom gjorde det, så började hela rummet snurra. Jag var tvungen och ta tag i sidorna   . Efter en stund så slutade det och snurra. Strax före midnatt så var jag in på toa nästa gång, men då gick det mycket bättre. Fick smärtlindrande tabletter och efter en stund somnade jag, och sov ända fram till kl 6 på morgonen när en sköterska kom in för att kolla blodtryck och temp. Sen slumrade jag till en stund igen. När jag skulle på toa så ringde jag efter hjälp för säkerhets skull. Men nu gick det mycket bättre. Började känna mig som en människa igen.

Schemat idag innan jag fick åka hem var röntgen, träffa läkare och sjukgymnast. Först blev det röntgen. Det var riktigt bekvämt. Jag fick ligga kvar i sängen när dom körde mig till röntgen för dom hittade ingen bra rullstol. Vilket var tur. För när vi kom till röntgen visade sig att jag fick ligga kvar i sängen där också. Hade det blivit rullstol, så hade dom fått hjälpa mig på britsen där och ner. Men nu slapp vi det. Sen var ner till avdelningen igen. Sen kom sjukgymnasten. Han hade väl egentligen inte så mycket att säga ang hur jag skulle göra. Jag har ju gått med ett ben som jag inte kunnat böja eller lyfta i några veckor. Se det var ju bara fortsätta likadant. Sen var det den här ortosen. Den förra var ju inte bra för den halkade ner hela tiden. Så vi bestämde och prova en kortare, och den känns bättre. Jag tror den andra som var så lång att den gick nästan upp till ljumsken, att det andra benet hjälpte till att trycka ner den hela tiden. Andra alternativet hade varit plastgips. Men det hade nog blivit varmt, och jag hade inte kunnat duscha utan att skydda gipset. Nu kan jag om jag vill duscha som vanligt. Ikväll var jag och duschade för jag svettades så mycket på lasarettet. Men jag håller ju undan benet, så att det inte skvalar allt för mycket på det. Trots att läkaren sa att jag kunde duscha med det bandaget. Nu när jag ändå bara är hemma, så behöver jag ju inte duscha så ofta, räcker med ett par gånger i veckan. Ortosen kan jag lossa på när jag tex ligger på dagen och läser, eller sitter i soffan och tittar på tv. Men skall jag röra på mig så får jag dra igen kardborrebanden. Dessutom så får jag absolut inte sova utan det, så att jag inte riskerar att böja på benet i sömnen.

Sen fick jag träffa läkaren, och han sa att troligen så hade muskeln börjat lossna från fästet redan första gången jag ramlade. Men för varje gång jag ramlade så lossnade det bara mer. Hade jag ramlat en gång till så hade det säkert lossna helt. Att benet blev instabilt berodde på just muskeln. Det hade inte kommit nåt utlåtande från magnetröntgen. Men han trodde inte på korsbandsskada. Men nu hade ju allt strul efter vägen gjort så att det hade hunnit bli ärrvävnad på muskeln. Den hade behövts operera mycket tidigare. Det finns risk att jag inte kommer kunna på knät helt mer. Med andra ord, så kommer jag inte kunna sitta på knä.

Idag skulle jag då få komma hem. Inte ens det blev enkelt. Maken hade ordnat en kompis som skulle komma och hämta mig, med min bil. När han hade åkt, så ringde maken och sa att bilen behövde tankas, att han inte hunnit göra det. Men jag har ju ingen plånbok med mig. Ville inte ha med mig för mycket som man behöver ha koll på. Men jag kan ju swisha pengar till den här killen så han kunde tanka. Det var bara det, att lampan hade tänts mellan Smebacken och Borlänge, och efter det så går det att köra ca 7 mil, innan det tar slut. Sen kom nästa problem, han killen hade inte med sig, varken plånbok, mobil eller körkort. Jaha, hur skall vi lösa det här då. Men om vi åker till macken, och hör med dom ifall vi kan swisha pengar till nån och tanka på det viset. Han hade lämmat bilen vid stora parkeringen, och gått genom stora entren. Men det hade blivit en lång väg för mig och gå eftersom det inte fanns några rullstolar där nere. Så jag sa åt han att kör bilen här på baksidan, så kommer jag ut direkt från hissen. Behöver ju knappt gå nånting. Jag hann precis ner när han kom med bilen. Jag provade och sätta mig i framsätet, men kom fram till att det går inte. Så då hasade jag mig baklänges i baksätet, och hjälpte mig att lyfta in benet. Sen åkte vi, fram till nästa korsning och där la bilen av. Jaha, vad gör vi nu då. Vi stod ju lite dåligt till. Så jag ringde till grannen som har en dotter i Falun och frågade ifall hon jobbade. Jo, hon gjorde ju det och hon brukar inte svara i mobil när hon jobbar. Inte var hennes sambo hemma heller. Jaha, vad skall vi hitta på nu då. Så kom jag på att jag hur ju en fd klubbkompis som bor i Falun. Så jag ringde till henne. Det tog ju ett tag för henne innan hon begrep vad som hänt. Men dom kunde hjälpa. Men så kom ju hennes man på att deras son hade lånat deras bil på morgonen, och bensindunken låg i den. Men de kunde komma med pengar, så kunde min chaufför ta sig till närmaste mack och fixa dunk och bensin. Men eftersom vi stod illa till så knuffade han bilen över korsningen, nerför backen och på en lite lugnare väg. Sen hittade min chaufför en tjej som höll på med nåt jobb utanför en skola. Han fick henne att skjutsa han till en mack, och låna pengar så att han fick en bensindunk. Sen var det bara för mig att swisha över pengar till henne. Under tiden så kom min räddning, och jag fick låna 300 kr av henne. Så jag kom hem till slut. Undrar hur det hade blivit om det hade blivit soppatorsk lite tidigare, när han var på väg från stora parkeringen till baksidan där jag var. Där hade jag stått och väntat, han hade stått nån annanstans, utan telefon så han hade inte kunnat meddela mig.

Hundarna blev överlyckliga när jag kom hem. Dom skulle klättra på mig allihopa. Jag låg i sängen, så skulle alla ligga på mig. Nu börjar man känna sig som en människa igen. Nyduschad, fått mat i mig, och sitter här på soffan en stund innan det är dags och lägga sig. 

Om 3 veckor skall jag till Falun igen. Då skall stygnen tas bort, och sen skall jag få en annan sorts ortos. En som jag kan börja böja benet lite med. Jag skall få böja på benet lite i taget. När jag sa åt läkaren att nåt springa i sommar lär det väl inte bli. Då sa han att det är inte säkert, att det är långt kvar till sommaren. Ja, vi får väl se vad som händer. Men jag tänker följa exakt allt som dom säger att jag skall göra, för att bli bra så fort som möjligt. Nu i början får jag göra sånt som att vicka på fötterna när jag ligger. Trycka ner låret mot underlaget, så att jag anstränger muskeln på det viset. Men jag får absolut inte lyfta på benet, det blir för mycket ansträngning. Sen får jag ju göra nåt jätteroligt i 8 dagar, eller en har jag ju fixat redan. Jag som har sprutskräck, skall sticka mig själv återigen. Jaja, man har ju provat på det förr. Denna nål var väldigt fin så det kändes inte ens när man stack. Det var bara känslan när man skulle ha den att gå genom skinnet som kändes lite obehaglig. Skall ta denna spruta för att motverka blodproppar efter op.

Då var det dags för en vintercup deltävling idag igen. Det känns så surt att man inte kan springa själv. Men snart får jag svar på hur illa det är med knät. Nästa torsdag skall jag träffa en knäsjukgymnast på ortopeden i Falun. Tisdag veckan efter skall jag på magnetröntgen i Västerås. Man kanske skulle tycka att det skulle vara tvärtom, röntgen först och sjukgymnast sen. Men nu blev det så här. Egentligen hade jag tid till röntgen 10/3. Men jag tyckte det var lite väl lång tid att vänta. Så jag fick ringa ett samtal till nån väntetidskansli, som gav mig numret till Västerås där dom bara hade 2 veckors kö. Nu har det alla fall gått över 2 veckor sen knät vek sig sista gången. Det har visserligen känts lite ostabilt emellanåt. Men än så länge har det gått bra. Nu hoppas jag innerligt att det inte är nåt allvarligt fel med knät, och att det fixar sig med träning. Jag är beredd att göra allt för att få det bra. Nu kan jag sitta på en stol och lyfta upp benet lite, om jag håller emot med handen på ovansidan. Men jag kan fortfarande inte lyfta på benet när jag ligger på rygg på sängen. 

Men idag skulle en klubbkompis springa med Jeri. Det har ju visat sig att det är inte helt omöjligt för han och springa med nån annan. Ewa som han sprang med idag tränade ett par gånger i veckan. Dom har sprungit nån gång tidigare också. Första banan gick kanonbra, trots att den var svår. Men den kanske blev för svår för snabba hundar. Jeri är ju ganska följsam, även om han inte är jättesnabb. Visserligen brukar han ofta klara referenstiden i agilityklasser. Han tog dessutom balansnerfarten i båda loppen. Ett bidragande orsak till det kan ju vara att det låg en tunnel under balansen, det kanske dämpade hans fart lite på den. Men trots alla klurigheter så kom han på andra plats i första loppet. 

Andra loppet började också jättebra. Men så blev det disk tre hinder från mål. Men det var jättebra jobbat i båda loppen av Ewa och Jeri. Tror nog att det andra loppet tog musten ur Ewa. Den banan var ju trots allt 190 m lång. Om jag har räknat rätt bland resultaten så ligger Jeri återigen på första plats i cupen för large. Tack Ewa för att du springer med Jeri. 

Det har nu gått över en månad sen jag ramlade första gången. Har inte kunnat gå ordentligt sen dess. Eller jag gick ju ganska skapligt ett tag, förutom att det kändes som om benet vek sig ibland. Men så har jag ju ramlat 2 ggr till efter det. Efter sista gången så ringde jag till vc på fredag morgon, för att få kontakt med nån läkare och få en remiss till magnetröntgen. Svaret jag fick var att det finns inga läkare, dom är sjuka. Att jag antingen skulle ringa på måndag igen, eller vänta till onsdag då jag hade tid till sjukgymnast. Men jag ringde alla fall igen på måndag. Då fick jag till svar att eftersom jag hade tid till sjukgymnast så kunde jag åka dit, och så får han hjälpa till med en remiss till magnetröntgen. 

Ja, det var väl bara och vänta till onsdagen då. Men så på tisdag eftermiddag så ringer dom från sjukgymnastiken. Han jag skulle till vabbar, kunde jag ta en tid nästa vecka. Nä, sa jag. Nu orkar jag inte  med det här länge, att jag har knappt varit ur huset på 2 veckor för jag rädd att jag ramlar för knät viker sig. Att jag har hundar som vill komma ut och gå på promenad också, inte bara jag. Jag bröt ihop totalt. Till slut så fick jag en akuttid till vårdcentralen, och fick träffa en bra läkare. Han kände och böjde på benet. Kom fram till att det nog behöver tömmas på vätska. Där fick jag lite panik. Men han gjorde inget mer. Utan han tyckte att en ortopedläkare skulle titta på det där. Så han skulle ringa till Falun till ortopeden och höra med dom. Men han fick inte tag på dom då. Så jag fick åka hem, och han skulle återkomma. Efter ett par timmar så ringde han och sa att jag fick åka till Falun på. Att jag skulle gå genom akuten, men att jag inte skulle åka förrän vid 12. Han hade nog glömt bort att vi har ju en timmes körtid till Falun. Men kl 12 passade mig bra, för då skulle inte hundarna behöva vara ensamma så länge. Var ju lite orolig för Viiru hur han skulle klara sig så länge. 

Åkte till Falun, och tänkte hitta en parkering någorlunda nära för att slippa gå så långt. Det finns några platser nere i parkeringshuset för dom som skall besöka akuten. Men det är ganska trångt där, och jag behöver öppna bildörren max för att komma i och ur. Men eftersom det såg fullt ut på parkeringen så åkte jag ner för att kolla akutens parkering. Nä, det är lika bra och glömma den parkeringen. Så jag åkte upp till den andra parkeringen igen. Allra längst upp mot skogen fick jag en plats till slut när det var en som åkte därifrån. Tänk att det skall vara så svårt att få parkering på detta ställe. Det blir bara värre före varje år. Vet inte om det är mindre platser nu eller fler. Förut så hade man ju parkering högst upp på taket på parkeringshuset. Sen hade dom ju den där parkeringen nära vägen jag var och titta på först. Nu har dom gjort hela parkeringshuset till personalparkering. Men däremot så har dom utvidgat den andra parkeringen mot skogen. Eftersom det blev en ganska lång promenad nu så tog jag med mig krycka. Mest som psykist stöd. 

Kommer till akuten, anmäler mig vid reception. Får sitta och vänta en stund, sen ropar dom in mig. Efter det får jag gå till nästa väntrum och vänta. Det satt några personer där och väntade. Men det verkade ganska lugnt. Efter ett par timmar så började jag fundera på nåt att äta. Hade ju inte ätit nån sen jag varit hos läkaren. Kom ju och tänka på gången innan jag var på akuten, då jag bröt handleden och höll nästan på att svimma där för jag inte ätit på länge. Så jag var och frågade ifall jag behövde vänta länge till, eller om jag kunde gå till automaten och köpa nåt ätbart. Då sa hon att dom vill ju helst att man är fastande. Men jag tror inte jag behöver göra nåt som kräver att jag är det sa jag. Då sa hon att jag fick göra som jag ville. Vilken tur att jag villa köpa nåt ätbart. Dom har dom där goda renklämmorna i den automaten. Sällan man ser dom numera. 

Det är tur att jag var väl förbered för att sitta många timmar. Hade med mig bok och mobilladdare. Timmarna gick, folk kom och gick. Frågade sköterskorna en gång om dom inte var trötta på att se mig snart. Dom skrattade och sa, att det var ju ett nytt synsätt och se det hela på. Men nej, dom var tydligen inte trötta. Så då var det väl bara och sätta sig igen och fortsätta och läsa i boken. Men måste säga att man blir väldigt deppig av att se alla människor som kommer dit, sitter en stund, kommer in och så får gå hem. Själv sitter man där, timme efter timme och inget händer. Det var benbrott, armbrott, axelbrott och nyckelben. Barn och vuxna. Men jag var tydligen längst ner i prioriteringen av alla. Hann nästan läsa ut en deckare på ca 350 sidor när jag väntade. 

Så efter nästan 11 timmar, strax före midnatt så ropade läkaren äntligen upp mitt namn. Han tittade på knät, tröck, böjde och vred åt alla håll. Sen kom dom där magiska orden igen. Knät måste tömmas på vätska   . Så han var och hämta grejer, och den grövsta nål jag sett. Den skulle han sticka in i mitt knä   . Han frågade om jag var beredd. Vänta ett tag sa jag, tog några djupa andetag. Nu! Men det gjorde inte så farligt ont som jag trodde det skulle göra. Däremot så tycker jag det är obehagligt när det skall vara en kanyl, eller en nål som sitter länge. Som dom gånger jag har blivit opererad, och dom sätter den där kanylen på handryggen, och så låter dom den sitta kvar hur länge som helst efter op. Varje gång det går förbi en sköterska så frågar jag hur länge den måste sitta kvar. Tills dom sett att jag är ok. Istället känner jag paniken stiga, och får en känsla att jag vill rycka bort eländet. Men tömde han knät på vätska, ända tills det gjorde rejält ont. Sen hämta han bedövning. Då var ju kanylen kvar i benet, och det trodde jag att den var efter att han lagt in bedövningen. Jag vågade inte ens titta efter, för jag tänkte att då kommer den där paniken igen att jag måste rycka bort eländet.  Jag såg ju att han satt nåt på knät. Men jag trodde att det var en sån där tejpbit dom brukar sätta för att kanylen skall sitta kvar. Sen gick han ut en stund under tiden bedövningen skulle ta. Eftersom jag trodde att kanylen satt kvar, så trodde jag att han skulle fortsätta och tömma ur vätska efter bedövningen. Men det satt ju ingen kanyl där, utan han hade bara satt dit ett litet plåster   . 

Jag skulle få en kallelse till sjukgymnasten på ortopedkliniken om ca 2 veckor. Nu har jag suttit här och varit lite orolig över att det inte blev nån remiss på magnetröntgen nu. Han hade ju konstaterat att det var korsbandsskada. Men nu var jag inte och tittade på mina sidor på vårdguiden, och såg att både han och läkaren här hemma har skickat en remiss. Så då skall jag väl förhoppningsvis få rätt hjälp snart.

Det här är vintern som man kommer komma ihåg länge. För det första så kommer det en massa snö hela tiden. Nu är det nog. Snart är det bara för hundarna och kliva över stängslet. På vissa ställen så har stängslet börjat ramla omkull pga buskar som hänger över det. 

Det har snart gått 4 veckor sen jag ramlade, och egentligen så borde det vara ganska hyfsat med knät. Precis....borde. Nu går ju inte allt som man vill tydligen. För i söndags så var jag ute och gick med hundarna. En kort promenad runt området bara. Det hade ju kommit snö på isen igen. Så jag gick extra försiktigt, och höll mig mitt på vägen så mycket som möjligt. När jag var på väg på cykelbanan nedanför hälsospåret, så möter jag en massa folk som kommer med ungar och barnvagn. Så då går jag åt sidan, står där och väntar att dom kommer förbi. Skall tillbaka på gångbanan, och där och då viker sig knät, och jag ramlar omkull. Hundarna springer åt alla håll. Dom blev väl skrämda av att jag ramlade så där helt plötsligt. Det var ju tur att dom som passerat oss var så nära, så dom stannade till och plockade upp alla hundar. Jag satt kvar där och funderade lite över vad som hände. Om knät blev värre nu, om det var nåt som gick sönder. Men det kändes inte lika illa som gången innan. Då spände det ju riktigt rejält i låret. Jag ringde till maken och sa att jag har ramlat igen, att han skulle komma och hjälpa upp mig. Han kom, hjälpte upp mig. Men han kom ju med skåpbilen, och där får man ju inte plats med så många. Så då fick han ta med sig tjejerna, och jag tog killarna och gick hem sakta. Risken är ju att hade jag inte ramlat där så hade jag gjort det lite senare. Då hade det inte funnits nån i närheten som fångade upp hundarna. För det var riktigt halt på vissa ställen. Men nu var jag ju ännu försiktigare. Ja, så då var vi på ruta ett igen. 

Knät ser ut som en blålila fotboll. Svullnaden var inte alls lika stor första gången, och blåmärke försvann ju nästan på en gång då. Jag hade precis börjat gå upp och nerför trapporna nästan normalt. Jag kunde ligga och lyfta upp benet rakt upp. Ja, det är ju bara och glömma det igen. Kände att jag vågar inte gå ut på en promenad med hundadrna. Men jag kunde ta bilen och åka nånstans där det var plant. Så vi åkte ner till idrottsplatsen vid sjön. Där vid sjön så kunde dom springa lite, och dom verkade glada över att få komma ut och springa på andra ställen än på bakgården.

Ikväll så åkte vi till klubben på träningen. Det var ju agility först och rallylydnad sen. Dom höll på och gjorde några korta kombinationer. Jag skulle hjälpa till och flytta på slalom, och där vek knät igen och jag ramlade omkull. Så om svullnaden hade lagt sig lite, så blev den värre igen. Det där knät håller inte emot nånting nu. Nu känns det verkligen tungt. Men jag tror inte att det blev sämre annars, än svullnaden. När jag kom hem så la jag mig i sängen här på övervåningen, och jag fick upp benet utan större problem. Så jag får väl ringa till vårdcentralen och ha en liten diskussion med dom. Så här kan jag ju inte ha det. Jag vill ut och gå med mina hundar, och dom vill också ut på promenader. Hur skall jag våga ut när man skall oroa sig för att knät viker sig helt plötsligt. Ja, jag som började tro på att det skulle bli bättre, så blev det bara en total katastrof istället. Om nån skulle fråga mig, hur mycket jag hatar denna vinter på en skala 1-10, så skulle jag svara 110. Den där förbaskade snön fortsätter bara och vräka ner. 

När jag skrev här förra gången, då var det ju första gången det kom så där hemskt mycket snö. Plogen kom ju inte förrän på kvällen. En av grannarna hade varit ute och skottat när den kom åkande. Han hade tänkt lämna kvar en stor snöhög på vägen mitt emot hennes hus. Hon hade stoppat och sagt att så där kan han ju inte lämna det. Då hade han bara frågat dumt, " men vad skall jag göra av med all snö" . Alltså, han körde ju plogen. Borde inte vara några problem och göra sig av med snön. Vart tror han att vi skall göra av med all snö, som skottar med vanliga snöskyfflar. Dessutom så har hon grannen en tom tomt mitt emot sitt hus, precis som vi har. Borde ju inte vara nåt problem och köra snön dit. I förrgår var dom och tog bort dom stora snövallarna. Men nu ser det nästan likadant ut igen. 

Den första bilden visar hur det såg ut här i slutet av förra veckan. Då hade det smällt bort en hel del i skogen. Men det är bara ett minne blott. Nu vräker det ju ner igen, och jag tänker inte gå och trampa upp nån stig den här gången i skogen. Det gjorde jag ju tidigare, efter första gången jag ramlat. På andra bilden så ser man staketet som håller på och ge vika mot grannen. På sista bilden skall det finnas ett stängsel under buskarna nånstans.

Men nåt roligt har det ju trots allt hänt. Förra lördagen så var det fjärde deltävlingen i Vintercupen. Ja, roligt och roligt. Jag kunde ju inte springa själv med Jeri. Det var en klubbkompis som sprang med han, och det gick ganska bra. I första loppet så var banan alldeles för svår, och han började sakna mamma. Men i andra loppet gick det bättre. Han tog ju sig runt och kom på en femte plats. Så han fick några poäng på Vintercups-listan. Men den listan får vi helt glömma nu. Nästa tävling är ju om 2 veckor, och springa då kan jag ju glömma. 

Ja, som en fd jobbarkompis skrev åt mig, och hon hade så rätt. Jag älskar ju inte vintern i normala fall heller. Men nu hatar jag den.