Eftersom vi åker imorgon så var vi till kyrkogården idag redan. Var med blommor till pappas grav. Imorgon är det ju 4 år sen den hemska dagen.

Dagen började så bra, maken och jag var in till Ludvika för att köpa kläder till mig jag skulle ha på min kusins äldsta sons konfirmation. Jag är hans gudmor, så såklart skulle jag dit. Skulle åka dit med mina föräldrar på torsdag. Så vi åkte in till stan på tisdag förmiddag, skulle jobba sista eftermiddagen den dagen. Lyckades få tag på en kanonfin mintgrön kjol, och en vit top till den. Sen stressade jag iväg till årets längsta arbetsdag, vilken sista dagen före semestern är. På kvällen hann jag vara hemma i en hel kvart och njuta av tanken att nu är det semester när telefonen ringer. Då är det en bekant som ringer och säger att jag måste genast hem för att det har hänt pappa nånting. När vi åker gatan upp så ser jag två ambulanser, och IVA bilen. Det såg inte bra ut. När vi kommer ut ur bilen så står våran bekant på balkongen och han ropar att än finns det hopp. Men när jag kom upp på övervåningen så såg jag att ambulanspersonalen bara stod rätt upp och ner, och pappa låg alldeles stilla på golvet. Då förstod jag att det fanns inget hopp, att det var över.

Pappa hade så stora drömmar till den sommaren. Han hade haft sin husbil på service hela våren, och han hade fått vänta alldeles länge på att få ut den. Han ringde flera gånger men det var en del som inte hade kommit. Till slut så fick han ut den. De fick ut den så att de hann med till Hällefors där vi var och spelade sista gången på folkmusikfestivalen. Sen efter det så åkte de en tur till Strömstad, när de var på väg hem så ville pappa åka till Bergen. Men tack och lov så sa mamma ifrån. Annars hade dom varit ute på vägen när det hade hänt. Men de planerade att åka till Bergen på sensommaren. Först skulle de till Finland där pappa skulle träffa sina konfirmationskamrater, de skulle ha 50-års återträff. Ja, det var den sommaren det.

Blommorna till pappas grav tog jag från våran rabatt, borstnejlikor. Allt har inte Clara lyckats gräva upp. Pappa visste om att jag älskar borstnejlikor, jag sådde borstnejlikor överallt när jag bodde hemma *S*.

En sak till kom jag på, pappa hade varit till grannen en dag innan och sagt att han trodde han skulle dö på natten. Han hade antagligen haft en hjärtattack då, men han klara sig genom den. Grannen hade frågat om de skulle åka till läkaren. Nej, hade pappa svarat, han klarar sig. Frågan är bara vad som hade hänt om de hade åkt till läkaren. Fast läkaren på lasarettet sa på natten när vi pratade med henne att attacken hade varit så kraftig, att han hade inte klarat sig ens om han hade varit på lasarettet. Själv funderar jag lite på om pappa hade tröttnat på livet. Han hade ju diabetes och värdena åkte upp och ner hela tiden. Mamma vaktade på han hela tiden vad han åt eller inte åt. Han lät ganska så trött på det dom sista veckorna. Kommer ihåg att de rök ofta ihop om just hans ätande. Pappa ville ju unna sig nåt gott ibland till fikat tex.

Min pappa blev bara 66 år.

 

Annmi

4 juli 2009 22:38

Ååå,så vackra blommor ♥ *Kramas*

 

Eva

5 juli 2009 06:27

Vilka fina blommor du har satt på din pappas grav.. Åhh,, då gick din pappa bort fort. Ja, det blir ju bättre med tiden med sorgen. Vet ju hur det var efter mamma gick bort för några år sedan. Det känns konstig att inte ha någon förälder kvar alls. Hela hemmet löses ju upp nu.
Extra kram till dig idag.

http://hemmahoslillamig.blogspot.com

 

Spraka

5 juli 2009 06:54

Det där låter verkligen inte som någon sommar man längtar till...Men blommorna är jättefina! Tycker också om borstnejlikor.
Tror inte du ska grubbla på OM det var si eller så.....Det leder ingen vart iallafall. Tänk om inte Om fanns...Då hade det bara varit raka rör. Önskar dig en skön dag!

 

Anette

5 juli 2009 09:41

Usch vad sorgligt. Så dog min pappa också, det gick så hastigt. Hjärtinfarkt är något hemskt. Men det blev vackert med blommorna! Nu har jag upptäckt att mina vovvar hatar att bada. Men vattenslang är kul!

http://malinrosa.blogg.se

 

sussie & jyckarna tre...

5 juli 2009 11:00

Vilka vackra blommor du plockat till kyrkogården. Jag tycker att det är roligast att ta med från egen trädgård när jag besöker gravarna.
Såg att du skrivit i gästboken, igår fick vi hem datorn och den funkade bra medans sonen satt vid den, sen gick han för att äta och när han kommer tillbaka dog den igen som förra gången. Nu på morgonen har en vän till gubben varit hit och bytt ett minne som hade gått, usch, det känns som om det går troll i denna dator, får se hur länge den håller.
Är jag hemma så åker vi gärna ut i skogen, är det varmt kan vi ta det lite mer åt kvällssidan. Ha en härligt trevlig kennelträff, låter så himla skojigt.

 

Viktoria

5 juli 2009 23:05

Så sorgligt livet är ändå!
Du skriver med så stor kärlek till din pappa Marketta! Det är så en tår trillar!
Min pappa var en friskus och jättenoga med vad han åt, men vad hjälpe det? Han blev senil. Och tynade bort på ett hem. Min mamma hälsade på varje dag i flera timmar. Ja, det var inte min biologiska men han behandlade mig som sin dotter.
Min biologiska är också död. Jag fick veta det via någon advokat.
Konstigt nog grät jag då med. Fast jag bara hade träffat honom en gång. Fast det var någon annan slags gråt.

Skickar dig en tröstekram med mycket värme!
Och jag vet att det finns en fortsättning efter detta liv!

 

Åse

6 juli 2009 09:22

Skickar dig massor av tröste kramar!
Så ledsen för din skull!
Pappa och mamma är det viktigaste i ens liv, jag står inte ut om jag inte ringer till dem varje dag.
Vill verkligen inte vara med om att mista någon av dem!
Pappa har både haft hjärtinfakt och hjärnblödning, jag var så ledsen och rädd så jag trodde kroppen skulle gå i bitar.
Även jobbigt för mamma, som alltid vakar över honom!
Kramar
Åse

 

Paula i pörtet

7 juli 2009 12:50

Hej! Hoppas ni har det bra på er resa! Tänk va skoj att träffa så många likasinnade människor och alla underbara jyckar!
Min pappa fick också en hjärtattack, han var då 65 år, en f.d brandman i topptrim, men vad hjälpte det. Han stod o borstade tänderna och ramlade ihop, sen var det slut. Detta hände i Finland där han bodde, jag träffade honom inte så ofta, pratades vid i telefon ibland.
Mycket kan läkarvetenskapen fixa, men snabba hjärtattacker kan dom inte alltid rädda.
Kram

http://paulaz.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj, vad man har frysit på rallylydnadstävlingar. Ok, idag var det ju inte lika kallt som förra helgen. Däremot blött. Förra helgen var jag till Strängnäs BK och dömde en mästarklass. Jag trodde att jag hade gjort en riktigt klurig bana med två stycke...

Så var det april igen, med allt vad det innebär. Bland annat aprilväder. Ena dagen är det så bart och fint överallt, och man känner våren. Nästa dag är det bara vitt, vitt och återigen vitt.          Första arpil var det fint väder, och då v...

Nu har det varit lite tävlingar igen. För över en vecka sen hade vi agilitytävlingar. Klass 1 på lördag och klass 2 på söndag. Viiru och jag tävlade på lördagen. Han var duktig, placeringarna blev 3, 4, och 5. Vi var och tränade igår, och han var rik...

Då har man varit ute och dömt igen. Hos Gävle BK. Denna gång fick jag en lite större hall och vara i än förra gången. Många duktiga ekipage vad det som vanligt. Men det blir ju lätt så i mästarklass. De finns ju ingen högra klass, och en del har vari...

Viiru och jag har varit på agilitytävling på hemmaklubben i Norberg. Vi har inte tränat mycket i vinter. Nästan bara slalom när vi varit till hallen på torsdagkvällarna och tränat rallylydnad. Då har det ju alltid stått ett slalom vid bakom sekretari...