Colliekompisarna

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Marru - Söndag 19 nov 23:13

Då har vi kommit en bit in i november. Förra helgen så hade vi rallylydnadstävlingar på klubben. Som vanligt så var jag domare. Men den här gången hade vi fått så många anmälningar, att om jag dömt ensam så hade vi fått lotta bort över hälften. Så då fixade jag en till domare. Det var inte svårt för det var en domare om skulle tävlat vars hund åkt på karens. Så då blev hon ju ledig och kunde döma. Tur för oss det. Jag hade tänkt ta husbilen till Norberg, och ha Viiru i den eftersom han inte hade åldern inne för att vara inne i hallen när det var tävling. Så klart så ville inte husbilen starta. Så då fick jag ta min bil. Det kanske var tur det. För när jag var på väg till Norberg på morgonen så började det snöa, och det kom en hel del. Det är visserligen året runt däck på husbilen. Men det hade inte varit lätt och ta sig hem med dom. Men det fungerade bra alla fall, eftersom jag var ledig på förmiddagen. Så då kunde jag rasta Viiru på förmiddagen. Sen på eftermiddagen var det en tävlande som rasta han en gång innan maken kom och hämtade han. Det var inte roligt och rasta han där heller, för all snö gjorde ju så att parkeringen blev nästan som en stor swimmingpool. 

 

Den där swimmingpoolen från förra helgen har under veckan blivit till en skridskobana istället. Idag hade vi andra delen på vintercupen. Två gånger hoppklass var det, och jätteroliga banor. Jeri gick båda banorna jättefint. Bara jag som klantade till det i första banan så vi blev diskade. Jag skulle haft han och springa mellan två hopphinder för att ta ett hopphinder. Men så råkade jag glömma bort att han skulle ta nästa hopphinder från andra hållet. När jag kom på det, så var jag ju felplacerad med resultatet att han hoppade över samma hopphinder en gång, till fast från andra hållet. Andra loppet så klantade jag inte mig, så vi kom på andra plats i det loppet. 

 

Nu ikväll så kom det lite snö igen. Få se om det kommer mer inatt, för då åker Ice bugsen på igen. Jag gillar inte mina. Men man vågar sig inte ut här, särskilt om det kommit snö också. Jag skulle köpt ett par med dragkedja. Jag blir tokig på snörningen på mina. Fast dom gångerna jag har haft dom denna vecka så har det gått bra. 

ANNONS
Av Marru - Söndag 5 nov 22:54

Nu börjar man komma ifatt lite här. Man behöver ju inte springa ut så många gånger nu med valpen. Han kan hålla sig lite längre. Vi får faktiskt sova hela nätter. Det var i början jag var ut med han på nätterna, i samma veva som jag var upp på toa. Men man fick vänta ganska länge innan det kom nåt. Så då bestämde jag mig för att vänta tills han börjar gnälla med att gå ut. På dagarna går det ganska bra om man håller sig lite alert. 

 

I oktober hade vi säsongens första Vintercup. Det var 2 agilitylopp. Jeri kom på tredje plats i båda loppen. Det är tur att vi har Vintercupen i brist på andra tävlingar. 

 

Viiru är en välidgt duktig valp. Han kan mycket redan. Sitt, stanna kvar och ibland klarar han tom av och sitta still så jag kan gå runt han. Har beställt en del böcker. Så här skall tränas. 

 

Det blir väldigt mycket hundbilder numera. Undrar vad det kan bero på   

 

                                             

ANNONS
Av Marru - Onsdag 18 okt 23:58

Då går vi väl vidare till september då. Det började med några kvällstävlingar på klubben. I år så hade vi kvällstävlingar även i klass 2. Tidigare år så har vi bara haft klass 1. Agilityklasserna har gått riktigt bra för han. Han nollade en och fick pinne. Två veckor senare var vi till Västerås, där nollade han också agilityklassen, men fick ingen pinne. Sen var till Hällefors och återigen nollade han agilityklassen, och fick en pinne. Tyvärr är vi inte tillräckligt snabba i hoppklasserna för att nolla där. Men det kanske kommer. 

 

Sen har vi tävlat i rallylydnad också. Äntligen så fick vi till det. Han fick hela 95 poäng på den andra banan där. Så då fick vi äntligen RLD F. Fast han fått sina 3 kvalificerande resultat i fortsättningsklassen så åkte vi till Falun och tävlade. Han behöver den där extra träningen. Där fick han också tillräckligt med poäng. Vi hade tom kunnat få riktigt bra poäng, och han inte hade slarvat på ett par ställen på båda banorna.


   


Var även iväg på en power trail med en klubbkompis. Vi brukar försöka få till en varje år. En power trail är en runda där de har lagt ut en massa cacher. Den här rundan var på 8 km i Grängesberg. En riktigt trevlig runda, och jag är glad över att vi inte tog med oss några hundar, för vi såg ett par huggormar på stigen.


       


Mycket promenader har det blivit också. Bla i Uddparken vid kyrkan. Sen en bild på en dahlia som skall bli väldigt intressant och se nästa år om den blommar. Vilken färg det kommer att bli på blommorna. Från början skall dom vara polkagrisfärgade. Fast nu är det ju lite tveksamt i och med att det dök upp enfärgade blommor helt plötsligt.


     


Sen har vi ju den stora hemligheten. Jeri har blivit farbror till 10 valpar, och en av dom valparna har flyttat hem till oss. Han heter Gatefields Just In Time, eller Viiru som han kallas här hemma. Det pga bläsen. Viiru är finska och betyder rand eller strimma.


   

Av Marru - Måndag 16 okt 22:15

Det är väl dags och försöka komma igång med denna lite igen. Länge sen man skrivit nåt. Det fanns ju en period när jag skrev varje dag. Nu har det gått ett år sen Lizzie åkte på livmodersinflammation, och blev kastrerad. Här nedan ser man resultatet av det. Hon har fått väldigt mycket päls. Första bilden är Lizzie 2010, och dom andra 2 är Lizzie idag.

 

      


        

Klubben har även i år fixat nytt underlag till hallen. Vi har inte ännu varit och tränat där. Men det ser bra ut.

 

 

 

2017 är året då Finland firar 100 år. Egentligen så hade jag velat vara i Finland den 6 december, men nu blev det inte så. Men jag har försökt fira så mycket som möjligt alla fall. Så när det var ett stort firande i Stockholm på Kungsträdgården, så då vill jag ju självklart åka dit. Det var stor fest där i 4 dagar. Bla var DJ Windows 95 Man där. Sen hade dom en alldeles fantastisk sångare där, Dimitri Keiski. Han var verkligen en positiv överaskning. 

 

   

   

Den här månaden blev vi äntligen av med hissen i trappan. Dom ville ju hämta hissen direkt när vi flyttade hit. Men det gick ju inte för då hade inte mamma kunnat komma hit. Nu fick vi vänta i flera månader innan dom kom och hämtade den. Men nu är den borta. 

 

 

Av Marru - Onsdag 19 juli 23:59

I vintras så började några prata på klubben om att åka till Kalix och tävla agility. Då började det surra i huvudet på mig. Vi har ju länge pratat om att köpa en husbil, och vi hade ju nästan bestämt oss för att i år skall det hända. Så jag tänkte att eftersom man ändå är där uppe i norr, så skulle man kanske passa på att åka och hälsa på lite släktningar. Det var ju alla fall bara 28 mil till min födelsestad. Så jag började prata med maken om det, och han sa direkt "så klart du skall åka". Så jag anmälde oss till tävlingen. Fredagen den 30 juni så hade jag tid till veterinären för avmaskning av Lizzie och Jeri. Jag tänkte ju åka på lördagen. Men eftersom maken ändå inte skulle vara hemma på fredag och lördag, så bestämde jag mig för att åka direkt efter att vi varit på djurkliniken. Lite spännande var det. Första gången jag åkt över Haparanda ensam. Ja, jag har ju kört den sträckan ensam förut, när jag var över tillsammans med mamma sist. Det kändes lite vemodigt när man åkte förbi alla ställen där man stannat till när jag åkt med mina föräldrar. Tex campingen Ava havsbad. Där sov vi i en stuga på väg hem från Finland. Mormor var med där. Dom sista åren körde vi i ett sträck, pappa och jag. Vi turades om att köra. Skall kanske inte skriva här hur lång tid det tog för oss   . 

 

Först så stannade vi till i Tönnebro. Bara denna sommar så har jag stannat där 4 ggr. Nästan som på den tiden man körde buss. Fast då kunde det bli 4 ggr i veckan   

. Sen stannade vi väl några gånger till, bla vid Höga kusten bron. Det verkar också vara obligatoriskt att stanna där. Många som stod där med husbil tänkte nog stanna till där över natten. Sista bilden med tallarna är efter vägen mot Gullviks camping i Örnsköldsvik, där vi stannade över natten. Hade visserligen kunnat åka lite längre, men var lite orolig att inte få plats på nån camping. Ville inte stanna på nån rastplats efter vägen.

         

 

Det är 3 år sen jag var uppe i Österbotten sist. Det känns som att det vart lite jobbigare denna gång när varken mamma eller pappa finns mer. När jag kom till första korsningen där det stod i Oulainen, kunde jag inte hejda tårarna. Fast jag var 6 år när vi flyttade därifrån, så har den staden en stor del i mitt hjärta. Jag är ju alla fall född där. Så sen på lördag kväll så var jag hemma hos min farbror. Under min vistelse där så träffade jag 3 av mina kusiner, min farbror och morbror  och en av mammas kusiner. En av mina kusiner skulle tydligen bli pappa. Precis innan jag började skriva detta så skickade han faktiskt en bild på sin lilla son som föddes ikväll. 

 

Innan jag åkte hem så ville jag absolut åka till byn där farfars och farmors hus ligger. Den var ju tydligen kvar, fast jag trodde att jag skulle se den en sista gång förra gången jag var där. Men den här gången var det definitivt sista gången jag såg det gula lilla huset. Zoomade med kameran från stora vägen, och jag såg att fönstrena var borttagna. Jag kunde inte gå närmare, det var jobbigt förra gången och det var inte lättare den här gången heller. Min andra farbror envisades med att han ville lösa ut dom andra syskonen från huset, att han skulle ha det. Han ville att den skulle stanna inom släkten, han ville ha den som en fast punkt. Hmmmmm....det gick ju väldigt bra.......i ca 2 år eller nåt sånt. Sen sålde han den till samma person som han sålde sitt eget hus till. Han i sin tur har visst sålt huset till 2 kvinnor, som nu i veckan har rivit huset. Min kusin hade nog antagligen varit till sin pappas stuga som ligger en bit därifrån, och kört över huset med en drönare. Den bilden fick jag se och det känns lite jobbigt att tänka att farmors hus inte finns mer. 

 

Sista bilden på farmors hus   . Önskar att jag hade vågat ta hundarna och gå närmare och titta på det.

 

 

Torsdagen före agilitytävlingen så började jag färden hemåt. Stannade till strax söder om Uleåborg, och hälsade på mammas andra kusin där. Var där i nån timme. Blev bjuden på lunch. Men sen var det dags och fara vidare. Ville ju komma nära gränsen när affärerna fortfarande var öppna. Hade ju tänkt köpa med mig lite godsaker hem eftersom man ändå har kylskåp och frys med sig. Köpte glass som jag bjöd mina klubbkompisar på kvällen efter att vi ätit. Sen köpte jag med mig korv hem, och lite annat smått och gott.

 

På fredag började agilitytävlingen. Agilityklassen diskade vi oss, och i hoppklassen kom vi på 5:e plats. Kommer inte ihåg varför vi diskade oss i agilityklassen. På lördag så kom vi på 3:e plats i båda loppen, men med tidsfel. Men vi fick 2 jättefina rosetter alla fall. På söndag så diskade vi agilityklassen, och den disken glömmer jag aldrig. Jeri skulle runda ett hinder. Jag står alldeles framför hindret, och visar med handen att han skall springa runt. Trots det så slinker han in mellan min hand och mitt ben och tar det från fel håll. Men i hoppklassen kom han återigen på 3:e plats. När vi hade tävlat klart, så packade vi ihop våra saker och började färden hemåt. Vi körde till ganska sent på kvällen, och det var bra för då kom man hem i hyfsad tid dagen efter. 

 

 

 

Nu blev det några dagars vila hemma. På lördagen startade klubbens egna agilitytävling. I 6 dagar skulle vi hålla på. Klass 2 var under helgen. Jeri var jätteduktig igen. Inte en enda disk på hela helgen. På lördagen sprang han tre hopplopp som han nollade hindermässigt, men fick tidsfel. Placerinarna blev 18, 17, 12. På söndag sprang han återigen 3 nollade lopp. Men denna gång fixade han tiden också i alla 3. Men det blev inga pinnar. Fast jag är nöjd alla fall. Det var första gången vi nollade ett lopp i klass 2 även tidsmässigt. Vi har nollat flera lopp hindermässigt, men alltid fått lite tidsfel. Nu blev placeringarna 7, 7, 8. 

 

Snart är det dags igen. Nästa helg skall vi tävla i Munkfors. 6 lopp blir det där. 

Av Marru - Tisdag 6 juni 23:05

Ganska intensiva dagar har det varit nu. På lördagen var det återigen dags för Heart of Sweden i Örebro. Det är ett geocachingevent som ingår i Geotour, och var första gången förra året. Så klart var vi där då också. Alltid trevlig och vara på event, fast lite besvikna var vi på geotourens cacher. Man var ju tvungen och köra så långt, och så verkade alla vara multisar eller mystar. Med andra ord skulle det krävas en hel del tid för att kunna logga dessa. Men vi började efter att tvekat lite med en multi i Kumla. Första ledtråden hade vi lite problem med, dessutom så blev vi lite lurade av några killar vid den. Men efter lite irrande fram och tillbaka, och lite räknande så hade vi till slut lösningen och koordinaterna. Sen var det bara och knalla dit där burken skulle vara. FTF hade vi helt förträngt bort. Det är så många ute samtidigt så det kändes lönlöst. 

 

Vad skall vi hitta på sen då. Men det fanns ju en intressant traditionell drygt en mil bort. En fornborg. Så dit drar vi. Upptäcker när vi är på väg, att den här blir inte heller snabbloggad eftersom man var tvungen och parkera bilen en bit bort. Så det blev en lite promenad på en dryg halvkilometer. Då kom vi fram till en fint ställe, som vi aldrig hade sett om vi inte hållt på med geocaching. Men där och då bestämde vi att det här tar för lång tid. 2 cacher och 2 timmar. Att vi börjar åka tillbaka mot Örebro, och tar några gamla traditionella efter vägen. 

 

                 

 

Kl var ca 21.30 när jag var hemma, och det tog väl en timme innan jag kom i säng. Suck! Väckning kl 3.30, skulle ju vara i Fagersta kl 5 på morgonen för att hämta upp en klubbkompis. Agility i Häverö stod på schemat på söndagen. Färden dit gick bra. Vägen mellan Uppsala och Hallstavik var ju lite tråkigt. Det var bara rakt, rakt, rakt och nån backe emellanåt och återigen rakt, rakt och rakt. Men vi kom fram till Häverö i tid. Hade jag inte varit på event på lördagen så hade jag tagit husbilen och åkt dit kvällen innan. Men nu gick det ju inte att göra det. Det var en liten trevlig klubb vi kom till. Dom skulle köra dom stora hundarna först, alltså large och x-large. 

 

Började med agilityklass, och banan var helt ok. Det var på ett ställe jag var lite osäker på vad jag skulle hitta på där. Ja, det blev ju lite på mitt eget vis. Tror det blev ett nytt byte där. Tror jag skall döpa det efter mig   . Vi kom på 7:e plats med lite tidsfel. Jag hann inte ens med Jeri till bilen förrän det var dags för nästa banvandring på hoppklassbanan som redan var färdig för oss. Även på denna bana var det lite knepiga passager, så jag körde på säkerhet. Får hoppas att farten kommer med säkerheten.  9:e plats och tidsfel. Sen var det bara och vända sig mot agilitybanan igen. Här gick det undan. Den banan kändes också väldigt roligt, och vi hade bra fart i början. Men så på balansen hände det nåt. Jeri ramlade av från mitten, och landade på sidan. Men han verkade ha klarat sig för han reste på sig ganska snart. Så jag fick bråttom att ta upp han över balansen igen så att han inte skulle få några dummar griller från händelsen, sen gick vi av. Sen var det återigen dags och rikta blickarna mot hoppklass banan. Denna gång kom vi på 7:e plats med tidsfel. Det var så bra, för dom hade flera domare och en domare dömde, och nästa byggde om på den andra banan. 

 

Sen skulle vi åka hem, samma väg igen. Den var fortfarande lika rak. Men då sa jag till klubbkompisen att vi svänger in på den där Godisladan om dom har öppet, och köper lite godis. Efter en liten sockerchock gick det genast mycket lättare och hålla sig vaken. 

 

Idag har vi återigen varit på en agilitytävling. Såg i pm att jag inte skulle behöva vara där förrän tidigast kl 12.30 Kan ju säga att det hade räckt med att vara där mycket senare. Nån gång vid 15 så blev det äntligen vår tur att springa. Idag hände nåt som vi inte varit med om förut, och kanske måste vi träna på det också   . Jeri rev ett hopphinder i början, och han brukar nästan aldrig riva. Det kan hände ett par gånger per år högst. Men nu rev han ett hinder som skulle tas igen senare. Nähädu, sa Jeri. Det finns ingen bom där och tvärnitade. Sen sprang han över till andra sidan. Men vad hjälpte det, bommen låg ju på backen alla fall. Jag fick jobba lite med han att jag fick han och gå mellan hinderstöden. Trots att han rivit bommen tidigare, så måste han alla fall springa mellan hinderstöden, annars så blir han diskad. Men det hade inte han nån tanke på. När det äntligen blev dags för hoppklassen, så var vi ganska trötta både två. Jag försöker ju få han och dra lite självständigt på hinder, och tänkte göra ett bakombyte. Jag skulle gjort ett blindbyte där istället. Nu hoppade han nästa hinder från fel håll istället, och så blev vi diskade. 

 

Nu är det bara och vänta till på lördag på nästa agilitytävling. Sen dröjer det några veckor innan det blir nån agilitytävling för oss. Veckan efter så har vi vår 2-dagars rallylydnadstävling på klubben, och jag skall döma. Inte förrän i juli är vår nästa tävling. Då tar vi husbilen och åker tillKalix och tävlar. Fast före det skall jag ta en sväng till Österbotten på några dagar.

Av Marru - Måndag 29 maj 23:46

Nu har livet nått helt nya dimensioner. Det har kommit en husbil till familjen. Vad mycket spännande äventyr man kan åka ut på. Första äventyret var redan för över en vecka sedan, när vi hade tävling på hemmaklubben. Vi hade så många anmälda att det hade blivit en lång väntan för Jeri i bilen. Då var det skönt med husbil. Man behöver inte oroa sig så mycket för värmen, och han har mer utrymmen att röra sig på. Lizzie fick följa med på vår första tur. Tänkte att det skulle kännas tryggare för Jeri. Samtidigt så hade jag givetvis lite dåligt samvete för Lizzie för hon fick ju inte tävla. Men hon fick komma ut mellan varven hon också.

 

Sömnen första natten i husbilen var det ju lite si och så med. Det regnade ju hela natten, och det är ju länge sen man haft husvagn och man hört det ljudet så tydligt. Fram på morgonkvisten drömde jag att när vi gick upp på morgonen så var det en bred fåra pga regnvatten över hela agilityplan. Dessutom så hade jag vaknat i en röd GDG Continentbus på morgonen. 2 av mina klubbkompisar sov också i den, och den ena frågade mig "du kan inte ha sovit mycket inatt" . Förstår inte varifrån den där bussen kom ifrån. Har ju inte sett en röd GDG Continentbus sen början på 90-talet. 

 

På lördag sprang Jeri 3 agilitylopp. Ett kom han på 10:e plats i och dom 2 andra diskade han. Sen på söndag var det 3 hopplopp. Det gick lite bättre, men långsamt. Han har tappat en del fart under vintern. Men han fick följande placeringar 12, 13, 14. I onsdags förra veckan så åkte vi till Timrå. 4 dagars agility och 12 lopp väntade oss där. Första dagen började bra med ett hopplopp och 4:e plats. Men sen spårade det ur. Disk pga han gick ur slalom för tidigt. Nästa dag skulle vi börja med 2 laglopp. Vi var bara 3 från laget som var upp, så därmed skulle det behövts att alla gått i mål. Jeri och jag startade sist i laget. Antingen skulle allt hänga på oss, eller så kunde vi bara springa för träningens skull. Nu hade vi oturen att få ett norsk lag före oss, och vi misstänker att sista hunden i det laget löpte. För Jeri och ena klubbkompisens hund var ganska påverkade av det. Eftersom dom andra redan var diskade så behövde jag inte bry mig så mycket hur det går för oss. Återigen gick han ur slalom. Sen blev det dags för agilityloppet. Dom andra var diskade igen, och vi diskade oss också. Slalom igen. Han hade också väldigt vida svängar, och nosade mycket efter tiken före oss.

 

Dags för våra egna lopp sen, och då hade jag bestämt mig, för eftersom han gått ur slalom 3 ggr på raken så tar vi om. Brukar ju inte göra det annars. Men nu blev det för mycket av missade slalompinnar. Återigen gick han ur slalom, och jag tog om. Men jag brydde mig inte att han gick i slalom igen, så då blev vi diskade där också. Sen blev det dags för agilityloppet, och där blev det disk. Kommer inte ihåg varför . På lördag var det återigen dags för lagtävling. Återigen hade vi det norska laget före oss. Den här gången gjorde ena klubbkompisens hund en lov runt banan i jakt på löptiken. Jeri däremot fastnade med nosen i starten. Jag började springa, och upptäckte vid andra hindret att jag inte hade nån Jeri med mig. Så där satt han i godan ro med nosen i backen. Sen var det över till hopploppet. Där blev det också disk. Tror det var slalom igen. Senare på dagen blev jag trött så vi tog en promenad till husbilen och sov där i ett par timmar. Det tar på krafterna och vara utomhus hela dagarna. Sen blev det dags för våra individuella lopp. Hopploppet diskade vi, och i agilityloppet kom vi på 9:e plats. 

 

Söndag och äntligen dags och åka hem. Men före det skall vi ju tävla lite igen. Bara 2 lopp denna gång. Första loppet, ett hopplopp såg väldigt besvärlig ut i början. Ja, den inte bara såg besvärlig ut, utan den var det också. Dom 5 första hindren på banan var inte och leka med. Men Jeri och jag lirkade oss runt på nåt vänster. Vi var nollade till tredje sista hindret. Där skulle han bara springa rätt på och hoppa över hindret. Istället så sprang han förbi det, och hoppade över från fel håll. Jag tror han tittade på vad det var för domare på banan. Sen tänkte han snabbt "jaha, det är hon. Då skall det här säkert tas från fel sida, men matte har glömt bort det" Vårt sista lopp på denna tävling blev ett agilitylopp, som började väldigt bra. Men så på sluttampen igen kom disken. Han skulle efter att gått över gungan gått in i slalom. Istället så springar han in i en tunnel, fast jag står bredvid och skriker "SLALOM" . Men Jeri sa tunnel. Då var det bara och vänta att resten i sällskapet var klara, så vi kunde börja vår resa hemåt.

 

Vi var förresten före Timrå till Dala-Floda och tävlade rallylydnad. Första banan så var han bara 2 poäng ifrån kvalificerande resultat. Men sen på andra banan skrällde han till med 93 poäng. Nu väntar vi på nästa helg. Lördag geocachingevent, söndag agilitytävling i Häverö och sen är det ju helgdag på tisdag och då skall vi tävla agility i Bro-Håbo.

 

 

 

Av Marru - Fredag 12 maj 23:18

Ja, vad skall man skriva om denna vår. Den blev ju inte riktigt som den skulle. På inga plan, vädret skall man ju inte tala om. Den har ju varit rena katastrofen. Om vi skall gå tillbaka några veckor. Då kom dagen som jag inte trodde jag skulle uppleva på några år än. Men nu kom den, som en blixt från klar himmel. 

 

Jag var med Jeri på viltspårkurs. Vi var ca 15 mil hemmifrån. Precis innan kursen skulle börja så ringer min mobil. Det är från hemsjukvården. Dom ville bara meddela att mamma hade ramlat igen och slagit i huvudet. De hade varit i kontakt med jourhavande läkare, hon var vid medvetande så det var ingen fara. Dom ville bara meddela mig vad som hänt, och allt var under kontroll. Trodde dom ja. Men alla fall så gick vi ut med våra blodflaskor och la några spår, för att några timmar senare gå dom. På eftermiddagen när jag var på väg hem, så skulle jag ringa till mamma för att kolla läget. Ingen svar i telefon. Ja, hon är säkert på toa eller så har hon gått till grannfrun. Försöker senare igen, fortfarande ingen som svarar. Då ringer jag till hemtjänsten för att kolla när nån har varit till henne sist. Jo, hon hade varit till henne på lunchen, och skulle gå dit om en stund igen för kvällsmackan. Gick väl en halvtimme, sen ringer hon upp mig igen. Mamma hade varit medvetslös när hon gått upp till henne, och hon hade ringt efter ambulans. Jag blev väl inte värst orolig än. Jag kom till Smebacken precis när ambulansen var och hämtade henne. Mötte dom från hemsjukvården i trappan. Dom hade tänkt gå till henne och ta prover. Ambulanspersonalen var på väg ner, så jag gick ut och väntade. Sen kom dom ut med mamma på bår. Hon var fortfarande medvetslös. Det var hemskt och se henne på det viset. Jag åkte hem med Jeri, bytte kläder och fick i mig nåt snabbt. Sen åkte jag iväg till Falun. När jag kom till Falun så hade dom precis hämtat henne in på röntgen så jag fick sitta där en stund. Därifrån hade dom tagit henne till en avdelning, och där fick jag träffa en läkare. Han meddelade att det fanns inget dom kunde göra. Hon hade så kraftiga blödningar i hjärnan, och det var så svullet. Hon skulle aldrig vakna till medvetande igen. Utan det var fråga om timmar eller dagar. 

 

Så jag satt mig där och lyssnade på henne när hon andades. Hon rosslade väldigt illa. Ringde runt till släkt och berättade vad som hänt. Mammas 2 kusiner skulle komma hit på besök. Dom skulle överraska mamma eftersom hon fyllt 75 år. Mamma ramlade den 26 mars, och dom skulle komma hit den 3 april. Morbror vågade jag inte ringa till eftersom min farbror berättat vilka problem han har med hjärtat. Så mammas kusin och jag bestämde att dom skulle åka dit nästa dag och berätta på plats för att se hur han tar det. Jag var i rummet när vårdpersonalen fick komma in och byta sängkläder och kläder för hon hade spytt. Dom pratade med henne hela tiden och berättade vad dom gjorde. Dom sa att hörseln är det sista som lämnar människan. Även om man inte ser på dom att dom hör, så gör dom det. Så när jag ringde till mammas kusin en gång till senare på em, så satt jag på högtalaren på mobilen. Sa åt mammas kusin att jag gjort det och vad vårdpersonalen sagt. Då berättade hon för mamma att de hade tänkt komma och hälsa på. Morbror skulle ha varit med dom.

 

Den situationen är väldigt svår när en person blir liggande, och man vet inte för hur länge. Samtidigt som jag ville vara kvar där, samtidigt ville jag hem till mina hundar. Men till slut sent på kvällen så åkte jag alla fall hem. Dagen efter skulle jag till Avesta med Lizzie på hennes behandlig. Men efter det åkte jag till Falun igen. Läget var oförändrat där, förutom att jag tyckte mammas andning var sämre. Så det var bara och sätta sig där i stolen och vänta, vänta och åter vänta. Vårdpersonalen kom med smörgåsar och saft åt mig. Mammas kusin ringde. Jag sa åt mamma flera gånger att släppa taget, att gå över till pappa och mormor. Att dom väntar på henne. Sen efter 16 började det att hända nåt. Hon fick ett längre andningsuppehåll, och jag tänkte att nu är det slut. Men så rosslade hon till. Det gick en stund till, och samma sak igen. Ytterligare en gång till hände det. Men sen var det slut. Jag gick ut för att leta efter personal, och sa att jag tror det är över nu. De kom in och tittade, kollade andningen och sa sen att det är nog slut nu. Dom skulle kalla efter läkaren som skulle få dödförklara henne. När man var yngre så tänkte man alltid "huuu, vad hemskt skulle aldrig vilja se en död person" . Nu har jag gjort det för andra gången, och denna gången var jag på plats när det hände. Första gången var när pappa gick bort. Han låg på sovrumsgolvet när jag kom hem, och ambulanspersonalen stod runt omkring för det fanns inget mer att göra. 

 

När jag kom hem på kvällen så var det bara tomt. Dagen efter var det bara och börja ringa runt. Börja planera för begravning. Det jobbiga var ju hundpromenaderna. Precis som när pappa gick bort, så ville jag inte prata med folk. Då undvek jag tom att gå i affären här, utan åkte till Ludvika eller till Söderbärke. Ville absolut inte träffa på några bekanta. Samma sak nu. Men nu var jag tom tvungen och försöka undvika nyfikna grannar. Så i 3 veckor så gick jag med hundarna, antingen neråt eller så långa omvägar att jag kom till tomten via skogen. Träffar man på folk så skall det beklagar hit och dit. Vi hade tur som fick begravningen 2 veckor senare. Det var en pest och pina och vänta på den när det var pappa. Så den väntan ville jag slippa. Pratade med en familjebekants dotter som har varit kantor här på församlingen om hon kunde spela. Jo, det kunde hon. Fast först senare säger hon att dom har själva en begravning efter mammas. Hennes brors fru har också gått bort, i cancer. När jag var lite så bodde dom i samma trapp som vi. När det var pappa som var hemma när jag skulle till skolan så gick jag till dom så fick hon fläta håret på mig. Sen frågade jag henne, om hon trodde att jag skulle fixa och spela på begravningen. Att det finns en vals från orten som mamma kom från. Jo, men det fixar du. Först var det tänkt att hon skulle spela tillsammans med mig på flöjten. Men hon blev sjuk så hon kunde inte det. Men trots att hon var dålig och hade feber, så spelade hon orgel på begravningen. Hon skulle ju alla fall vara där senare.

 

Begravningen var lugn och fin, men bara dom närmaste. Mina farbröder, faster med make, morbror, mammas 2 kusiner med make. Sen en av våra grannar, och mammas granne. Prästen var helt underbar. Hon är här bara tillfällligt, åker tillbaka till Finland i sommar. Efteråt så hade vi minnesstunden på Barken konferens, för församlingshemmet var upptaget redan av dom som hade sin begravning efter oss. Vi har ju en grannes dotter som jobbar där på Barken, och jag frågade henne om dom kunde fixa köttsoppa. Ja, det gör vi sa hon, om jag så skall ställa mig och koka den själv. Den soppan blev god, där behövde man inte leta efter köttbitarna. Där fick man leta efter potatisen. Hennes mamma hade assistera kocken via telefon.

 

När vi flyttade till Smebacken -69, så bodde det en familj i samma hus fast i andra trappan. Frun i den familjen hette lika som mamma, Hilkka båda två. Hon var 2 år äldre än mamma.  Vi umgicks en del. Dom har ju en dotter som är lika gammal som jag. Vilket sammanträffande att hon dog samma dag som mamma begravdes.

 

Men vad som är mitt största problem i allt är, varför man inte ringer efter ambulans eller sjuktransport när en gammal person ramlar och slår i huvudet hårt. En som dessutom äter blodförtunnande . Det var ju inte första gången mamma hade ramlat och slagit i huvudet. Gången innan var bara några månader tidigare. Då hade hon slagit huvudet i elemtet. Hon hade jättestor bula i huvudet, och den var blodig. Trots det så hade hon inte behövt åka in för röntgen eller nåt. Hon hade en läkartid några dagar efter att hon ramlat, så jag pratade med läkaren då. Han skrev direkt en remiss på röntgen, och hon var in bara ett par dagar efter det besöket. Han sa att även om det inte blir nån blödning direkt, så kan det komma några dagar efteråt. Den här gången hade dom tom frågat mamma om hon ville till läkaren. Jag anser att hon inte var den rätta personen att fråga det av. En person som helst av allt vill vara hemma, och som har varit in på lasarett flera gånger vill inte till läkare frivilligt. 

 

Nu har jag varit i kontakt med patientnämnden ang det här. Jag vill veta, vad det var som gjorde att hon inte blev skickad till nån akutmottagning. Att läkaren bara via telefon kunde säga att det var ingen fara. Det som har hänt har hänt. Men det behöver inte hända en gång till. Nu är det bara och försöka få tag i vardagen här. Vi har kvar mammas lägenhet månaden ut. Jag har varit där nån timme då och då för att städa. Sovrummet är färdigt. Alla fönster är tvättade, kökshörnan är klar. Har bara rumsgolvet och badrummet kvar. Sen är det bara och fortsätta här hemma. Måste ju försöka hitta plats åt allt vi har tagit hit. Tavlor som jag har gjort tex, hitta en tom vägg åt dom. 

 

Så då har jag skrivit av mig det. Helst vill jag inte prata om det. Var till Biltema i veckan och träffade på några bekanta där. Karln körde buss när jag började köra buss i Borlänge, sen var dom ju också aktiva i finska föreningen. Först så mötte jag på han bara, och han beklagade sorgen. Men det gick ju bra, och jag berättade vad som hänt. Sen gick jag runt och letade lite efter det jag ville ha. Men så mötte jag på han igen tillsammans med frun. Hon började beklaga, och så säger hon " nu är du helt föräldralös" . Då kunde jag inte hålla mig längre utan sa bara ja. 

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Chat

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017
>>>

Translator

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Banners

Hundsidor

Målarbodens blommor

Länkar

Recept

Grafikgrupper

Väder

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Colliekompisarna med Blogkeen
Följ Colliekompisarna med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se