Jaha, då var det dagen D idag. Idag så skulle vi få reda på vilka som skulle få gå och vilka som skulle få stanna kvar på jobbet. När vi kom till eftermiddagsskiftet så hade inga på våran sida fått reda på nånting, utan dom började på eftermiddagen med våran avdelning. Hörde att våran högste chef gick runt och gratulerade dom som fick stanna kvar, resten blev hämtade av sin avdelningschef. Jag fick komma in som tvåa. Fick reda på att jag kunde gå samma dag om jag ville och få ut min grundlön. Nu börjar livet. Förhoppningsvis får jag gå hemma hela uppsägningstiden ut egentligen är jag ju anställd till den 15 april. Den 12 januari får vi veta om vi får gå hemma hela tiden, eller om några av dom som blivit uppsagda måste jobba.

Vi skall till jobbet den 12/1 och träffa personer från ett företag som skall bli våra coacher. Coachen skall hjälpa oss med en ny framtid. Om vi sen vill starta eget, utbilda oss till nåt annat, eller söka nåt annat jobb, allt det skall vi få hjälp med. Jag ser riktigt fram emot det mötet. Skall bli så spännande. Jag tror jag skulle blivit riktigt besviken om chefen hade kommit och gratulera mig och jag hade missat den chansen.

Nu hör det ju till saken att vårat jobb tycker jag bara har blivit tyngre med åren, eller så är det jag som har blivit klenare. Jag skulle inte orkat hålla på sådär så många år till. Då skulle jag i slutändan hamnat i en ännu värre sits än idag. Vara för sjuk för att kunna jobba, försäkringskassan som menar att man är tillräckligt frisk för ett annat jobb. Sen i slutet arbetsgivarna som tycker att man är för sjuk för att jobba. I slutändan skulle man inte få pengar nånstans ifrån. Men nu är jag fortfarande tillräckligt frisk för att kunna söka ett annat jobb.

Men jag kommer ju att sakna er alla mina arbetskamrater, det skall ni veta ni som eventuellt läser detta.