Colliekompisarna

Inlägg publicerade under kategorin Minnen

Av Marru - 15 februari 2015 23:30

Ja, hur började det? Intresset för agility. Det var ju inte självklart från början. Vi hämtade Micki i januari 2002. Då bodde vi i Virsbo, så vi gick med i Sura BK. Där gick vi på ett par lydnadskurser. Sen blev jag uppsagd från stålrör, och fick lite panik. Sitta fast i Virsbo med ett hus, och vara arbetslös. Nä, det ville jag inte. Så vi sålde huset. Då var det bara och leta reda på ett nytt ställe och bo på. Vi ville till Smebacken båda två. Men här fanns det ju inga bra ställen och bo på, särskilt när man hade 2 hundar. Ja, vi hade ju hämtat Farina innan Micki blev 3 år. Två veckor innan vi skulle vara ute ur huset, så hade vi fortfarande ingenstans och bo. Vi trodde inte riktigt på att det skulle gå så snabbt och sälja huset i Virsbo. Men till slut så hamnade vi i Söderbärke. Där fanns ju drömlägenheten för oss. En radhuslägenhet, med egen ingång och uteplats. Perfekt för Micki och Farina också som vant sig vid en egen tomt.

 

Då gick vi med i Ludvika BK istället. Ari började på agilitykurs med Farina, och jag på en appellkurs med Micki. Jag trodde av nån anledning att det var det vi ville hålla på med   . Ända till jag på en lydnadsträningstävling mötte en gäspande Micki i det fria följet. Men spåra tyckte han var roligt. Så det gjorde vi väl lite då och då. Ända tills den dagen när jag fick plocka småpinnar ur hans päls i minst 2 timmar. Han var ju kastrerad, och fick alldeles för mycket päls. 

 

Men till slut så började även Micki och jag på en agilitykurs. Och nu vaknade Micki till, och även jag lite. Det var ju jättekul. Fast maken var inte speciellt sugen på att tävla. Men alla fall så var jag med både Micki och Farina på en inofficiell tävling i Hedemora. Det gick ganska bra. Kommer ihåg att en av dom placerade sig, för vi fick en rosett där. Jag tror att det var Farina. 

 

Sen hände det olyckliga med pappa, och man kom av med precis allt efter det. Men till slut så började vi träna igen. Jag var iväg på nån tävling då och då. Var upp till Mora en gång med båda, och Farina kom på fjärde plats med knappa 4 sek från en pinne. En gång var vi i Borlänge. En gång var jag till Borlänge med bara Micki. Enda jag kommer ihåg från tävlingen att ett av loppen var Mickis bästa, han kom på 12:e plats, och att tävlingen började okristligt tidigt. Micki var ju inte nån morgonhund precis. Han kunde ligga och dra hur länge som helst. Nästan som Lizzie är nu. Vi var också till Västerås och tävlade nån gång. 

 

Men det var inte förrän när vi fick Lizzie, och gick med i Fagersta KK som det började hända saker. Vi började åka på tävlingar. Till slut så började vi samåka också. För nu hade vi blivit rejält bitna, och vi var nog på alla tävlingar inom 15 mils radie. 

 

Stora spänningen med agilityn är när man går banan och funderar på hur man skall göra där och där. Man kanske tom testar nåt man inte brukar göra. Sen att få köra loppet, och det man tänkt ut fungerar, eller kanske inte. Lizzie och jag harvade säkert 2 år i ettan. Vi var många gånger nära den magiska nollan. Men ofta så fick vi tidsfel. Minsta tidsfelet vi haft i ett lopp i ettan var 0.01 sek. Då muttrade man lite när man hoppats på att få den första pinnen nån gång. Sen helt plötsligt på en tävling i Mora lossnade det. Vi fick första pinnen i hoppklass. Sen gick det i rasande fart. Hon fick en pinne i hoppklass och en i agilityklass i Kungsör. Sista pinnen i hoppklass fick hon i Hofors. 4 pinner på en månad. Tyvärr så var man tvungen på den tiden att flytta upp till nästa klass när man fått sina 3 pinnar i klassen. Idag är det valfritt. Så då var vi i klass 2 i hopp, och i klass 1 i agility. Det kändes nästan som pest och pina. Men det var alla fall inte så många tävlingar och åka på under vintern. Det var ju inge kul och åka på en tävling och bara få springa ett lopp. Sen på våren igen, skulle Västerås KK ha sin 2-dagars tävling. Dom har alltid ena dagen 2 x agilityklass och andra dagen 2 x hoppklass. Så jag anmälde Lizzie till den dagen det var agilityklass, och Clara till den när det var hoppklass. Ville ju så gärna vara där båda dagarna. Jag sa på skoj när vi kom dit att idag skall vi ta dom där sista pinnarna i agilityklass. Men så visade det sig att Lizzie ville faktiskt ha dom. En pinne i båda loppen tog hon, och hon kunde nu flytta upp i klass 2 i agilityklass också. 

 

Nu i vår får jag återigen åka på den klass 1 tävlingen. Men den här gången är det med Jeri. Ser redan fram emot den  tävlingen. Men i år har dom även en klass 2 tävling på fredagen. Så jag skall åka på den med Lizzie. Trots att hon är så långsam. Kan ju inte sluta helt med henne för det. 

Av Marru - 2 mars 2010 23:41

Det händer ju inte så mycket här nu så jag tänkte dela med mig minnen av mina fyra första bilar, dom var bara mina   . Oj, vad jag längtade efter dagen när jag fick börja övningsköra. Visst hade vi under nån semester i Finland fuskat lite på nån övergiven skogsväg på att köra rakt fram . Men inte mer. Sen när jag äntligen fick börja så åkte pappa och jag till Atlas Copcos parkeringsplats och övade där, de hade motorvärmar lådor som hängde från nån lina så jag fick åka slalom mellan dom. Annars tiden i bilskolan var inte så bra. Jag fick en lärare som var lite knepig, bla sa han före min uppkörning att jag inte skulle vänta mig att klara av det på första försöket, vilket jag gjorde förstås.

 

Men till bilarna, min första hittade pappa på Volvo i Ludvika, men det var inte en Volvo. Utan en orange Volkswagen 1600. En riktig pärla. Särskilt vintrarna var spännande med den. Gasvajern brukade frysa fast på vintern, så man fick vara lite försiktig på gasen när man startade. För annars fick man bara köra på och önska att det tinat upp innan man kom ut till stora vägen, eller att det inte kom nån så man kunde köra rakt ut Växla, det var inte att tänka på förräns det tinat.

 

Här har jag precis bytt till sommardäck och tvättar av fälgarna på vinterhjulen. Visst var den fin min pärla.

 

  

 

Men sen en dag när jag kom hem sa pappa att han sålt min bil. Tack för det du tänkte jag. Kan ju bero på att han var trött på att dricka bensin. Bensinslangarna gick ju på den hela tiden. Tänk att de inte klarar av att göra bensinslangar som tål bensin. Tänk om man hade haft råd så hade man behållt bilen, den hade varit värd pengar idag. Just ja, årsmodell 1973 var det på den. Min första egna bil.

 

Bil nummer 2 då. Efter ett litet uppehåll så blev det en Toyota Corolla Liftback -81. Hade precis fått jobb i Borlänge på GDG, så jag var ju tvungen att ha en bil. Den gillade jag också mycket, den såg verkligen tuff ut. Fast när jag kom till Borlänge så var det en trafikledare på GDG vars första ord till mig var "det där är ingen sportbil, det skall vara en Celica, det där är ingen sportbil"   . Jag som inte hade sagt ett ord om min bil.

 

  

 

Det fanns ett jalusi på bakrutan från början men den blev stulen en natt i Borlänge. Jag åkte som vanligt till garaget, märkte ingenting. Sen när jag gick uppe i korridoren och tittade ner mot parkeringen så såg jag inte min bil där. Nä, jag kände ju inte igen den för jalusit var borta, men det märkte jag inte förräns då. En annan gång så slutade jag sent på en lördag och hade bråttom till en dans. Varje gång jag bromsade hörde jag nåt tutande, så till slut så använde jag handbromsen när jag skulle stanna. När jag kom till dansen sa jag till några bekanta att det tutar om min bil när jag bromsar. Efter mycket letande så hittade de felet. Nån hade i garaget kopplat på en tuta till dragkrokskopplingen så varje gång jag bromsade så tutade det. Min visst var den läcker min silverfärgade bil.

 

Bil nr 3 blev en Nissan Cherry - 84. Den första bilen pappa släppte iväg mig till Finland med. Med dom andra fick jag inte göra den resan utan var tvungen att låna pappas bil. Vid det här laget hade det med rabieset kommit till Finland så vi var tvungna att åka olika tider så antingen jag eller dom var hemma med hunden.

 

  

 

Bil nr 3 är nog trots allt min favorit. En Nissan Sunny - 88. Jag tänker på den varje gång jag hör Beatles låt Sunny. Den bilen hade jag i många år. Det är en av dom bästa vinterbilar jag har haft, stabil på vägen oavsett väder.

 

  

 

Tänk att alla var så fina, glänsande och nytvättade när jag fotat dom . Och jag kommer ihåg regnr på alla fyra, DWY 241, KBT 487, FCE 059, ERS 078. Nu har jag suttit här hur länge som helst och scrollat upp och ner på bilderna. Vilka bilar, vilka minnen.

Av Marru - 16 januari 2009 18:56

Tänkte berätta om en händelse när jag körde buss. Nu blir det tjatigt med bussarna *S*.


Det var på turen till Torneå. Det var andra sommaren, och jag skulle köra årets första tur. Det var nån gång i maj. Jag var lite krasslig när jag åkte, men jag åkte alla fall. När jag kommer fram till Torneå och går in på hotellet, säger portieren "har ni redan börjat köra, vi som har fullbokat inatt". Jaha, det var ju bara för dom och börja fundera vad dom skulle göra av mig. Vid det laget var jag ganska dålig, hade feber och hostade. Så jag fick gå till baren och vänta. Fick mig en bricka med mackor och te med honung. Till slut bestämdes det att jag skulle sova över hos portieren. Han skulle ju alla fall jobba hela natten, och sluta vid den tiden det var dags för mig att åka. Fast jag fick ju ingen hotellfrukost. Frukosten brukade dom komma in med nån gång under morgonen innan vi vaknade, så när jag gick upp stod det alltid en bricka med frukost på bordet.


Bussen startade 5.15 på morgonen från Torneå. Den här gången var det ingen som klev på där, så jag fortsatte mot Kemi. Det var lite småkyligt och det småduggade. Det var nyasfalterat så det var lite småhalt kände jag. Efter ett tag så kommer det en vit Merca och blåser förbi. I den satt det ett gäng unga killar som såg mig bakom ratten och bestämde sig för att spela ett spratt. Så de saktade ner fart så att jag var tvungen att köra om dom till slut. Efter ett tag ser jag dom i backspegeln igen. De åker förbi, och ut genom sidorutorna sticker det ut 2 st nakna rumpor. Undrar om dom frös *S*, kallt, duggregn och en hastighet på säkert 110 km/h när de åkte förbi mig.


Efter ett tag ser jag bilen stå vid vägkanten. En av killarna står vid vägen och liftar, helt naken förutom en kepa på huvudet :-o. Jag trampar på gasen ännu mer. Sen gick det ett tag, men så kom dom bakom mig igen. Undrar vad dom har hittat på den här gången tänkte jag, och började bli bra irriterad. De åkte förbi, och i skuffen satt 2 av killarna och vinkade åt mig. Fullt påklädda, sen susade de vidare och jag såg dom inte mer.


Var förövrigt ganska dålig när jag åkte men vad gör man när man är 120 mil hemmifrån. Varje gång jag försökte prata fick jag ett hostanfall. Men hade alla fall tur att en jobbarkompis var på väg hem från semestern, så han fick ta över ratten resten av vägen. Lite får dom väl jobba för snålskjutsen.


En annan rolig händelse hände när jag åkte från staden där jag är född. Stod i en fyrvägskorsning, ser att det kommer en buss från motsatta hållet, och min farbror kör den. Så jag började vinka. Han trodde att jag viftade för att jag ville ha företräde så han släppte fram mig före. Gissa om han muttrade när han såg att det var jag. Det var det som var bra med den turen. Ibland kunde farfar och farmor när dom var in till stan stå på busstationen och vänta på mig. Det var kul att få se dom.


Jag körde till Finland 2 ggr i veckan, alltså åkte jag båt minst 4 ggr i veckan. Fick 200 timmar övertid på en sommar.

Av Marru - 14 januari 2009 20:26

Eftersom det nu ser ut som om jag kommer att bli busschaufför igen så kan jag berätta hur det hela började. För det första kan ju säga att våran släkt har varit fullt med busschaufförer. Farfar har kört buss, pappa, mina 2 farbröder. Min faster var biljettflicka, och hennes man när de träffades var busschaufför. Så vad annat kan man bli ???? Gick visst omkring när jag var liten och pappa skulle iväg med hans biljettväska på axeln och ville med. Men kan inte minnas att han någonsin tog med mig. Det var ju inte som idag, att barnen kan besöka förälderns arbetsplats.


Sen 1984 gick jag en 13 veckors yrkesförarutbildning i Borlänge på Hushagsskolan. Vi fick köra lastbil, timmerbil, trailer och buss. Vi hade jättekul. Killarna hade nog allra roligast när jag skulle byta däck. De stod runt mig i en ring alla och hejade på. När jag efter mycket svettande hade fått på däcket så visade det sig att den satt fel. Ventilen kom inte fram i hålet. Så det var bara och börja om från början.


Sen gick det ett par år jag stämplade och frilanstolkade nån timme i veckan. 1986 sa arbetsförmedlingen till mig att söka på GDG, att de har börjat anställa såna som var arbetslösa för då fick dom ju bidrag till en del av lönen.  Så jag ringde till GDG i Borlänge, och jag vet inte än idag varför jag ringde till Borlänge. Kanske jag trodde att det var deras huvudkontor och att alla anställningar sker därifrån. Men där svarade dom att jag skulle gå till arbetsförmedlingen. Så jag gick till AF, och sa att jag blev hänvisad dit av GDG. Nejnej, säger AF, ring till GDG igen, och får samma svar igen. Då gick jag till arbetsförmedlingen och frågade hur länge jag skall springa mellan er och GDG, för ni hänvisar dit och dom hit. Då tog väl dom på AF äntligen luren i näven och ringde. Jag fick åka till Borlänge på en gång och bli intervjuad, och fick jobb. I Borlänge :-o, jag som hade tänkt Ludvika. Så det var ett misstag att jag hamnade i Borlänge.Var inte alls vad jag planerat.


Så en dag i februari -86 skulle jag på min första linjekännedom. Det lustiga är att den person som är personalansvarig på Swebus nu, är samma som jag hade den första linjekännedomen med. Linje 5 mellan Skräddarbacken - Centrum - Kvarnsveden. Skräddarbacken verkade en enda röra alltihopa, kommer aldrig att gå tänkte jag. Första vändan jag körde, och krångla med den gamla biljettmaskin tog evigheter, så till slut sa Rolf "skall vi byta ett lite tag".  Sen var det linjekännedom i 2 veckor, vilket jag tyckte var lite dumt. Man borde fått köra lite i mellan så man inte glömmer bort dom första man åkt. Fast Skräddarbacken var ganska lätt i slutändan, det var bara och följa sandsträngen. Bussrutten var ju den enda som var sandad *S*. Ja, det var lite från början. Kommer kanske mer sen.


Men här har ni en bild troligen från -87, eller kanske - 88. Men tror på det tidigare pga den fula bruna uniformen och senapsgula skjortan *S*. Och en brun stickad slips hade vi också.  Fick senare börja köra linjetrafik till Finland. Eftersom bussen står framför Gustaf Wasa, tror det hette så på den tiden, så då är jag troligen på väg till Torneå via Sundsvall - Vaasa. Så här har ni en bild på en liten tjej och en stor buss *S*.


Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Chat

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2024
>>>

Translator

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Banners

Hundsidor

Målarbodens blommor

Länkar

Recept

Väder

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards