Den 8 december förra året så skulle jag skjutsa mamma till Uppsala akademiska. Hur den dagen slutade vet ju  ni som har läst här ett tag. Jag kom hem till mamma på fredag morgon och hon låg på hallgolvet. Legat där sen onsdag eftermiddag efter att jag åkt hem därifrån. Hon stannade ju ute på gården när jag och hundarna åkt iväg, och när hon skulle gå in, hade hon snubblat på plattorna framför ytterdörren. Hon hade legat där ett tag och upptäckt att hon inte kommer upp. Så hon hade på nåt vis dragit sig där utifrån i, och på nåt sätt fått igen ytterdörren. Sen från ytterdörren hade hon dragit sig till mitt på halvgolvet, och där hittade jag henne på fredag morgon.

Jag är ju inte telefontypen, som ringer hela tiden. När jag bodde i Borlänge så brukade pappa ringa på onsdagen, eftersom jag aldrig ringer  . Sen blev jag irriterad när han till slut inte hade nåt vettigt och säga och det blev bara trams. Ringer man till nån så säger man det man har för ärende, sen slutar man och prata. Sån är jag.

Men vi kom alla fall inte iväg till Uppsala, utan det blev akuten i Ludvika. Efter röntgen så visade det sig att mamma hade fraktur i höften fast hon själv inte trodde det för det gjorde ju inte ont sa hon. Det var det hon sa när jag pratade med henne hemma. Men till slut ringde jag sjukvårdsupplysningen, och de bestämde att hon skulle in för röntgen. Så det kom ju en ambulans och hämtade henne. Sen från Ludvika fick hon åka ambulans till Falun. Innan hon åkte så sa jag till läkaren på akuten att han kunde väl prata med dom i Falun att dom sätter in en riktig protes på en gång när dom ändå öppnar där. Men hade dom gjort det. Nä, dom hade satt dit 2 skruvar som hamnade snett, och hela benet blev sned. Hon hade en otrolig värk. Till slut så krävde sköterskorna på avdelningen i Ludvika, dit hon hade kommit efter Falun för rehab. Då visade det sig att skruvarna satt snett. När jag pratade om det med henne igår, så sa hon att det gjorde ont när hon gick på toaletten för hon kände skruven som satt snett. Den tröck mot toalettstolen.

Efter att dom fått reda på det så blev det ju dags och vänta på en ny operation, den här gången skulle det in en höftprotes. Efter den operationen blev ju mamma bättre ganska fort, förutom att hon fick hjärtflimmer. Och därmed så får hon åka in till vc då och då för att ta pk-värde. Ibland efter en vecka, ibland efter 3 veckor men för det mesta varannan vecka.

Så vad jag har funderat på här är, om dom hade satt in en höftprotes på en gång som jag sa till om. Då hade hon ju klarat sig med en operation. Kanske kommit hem redan till jul, och inte behövt ligga på lasarett i  2½ månad. Det vart ju februari innan hon kom hem. Hade hon sluppit hjärtflimret ifall det bara hade blivit en operation. Beror hjärtflimret på att hon gick genom 2 stora operationer så tätt in på varandra. Då kanske man hade sluppit ifrån det här med pk-värdet.

Men oavsett hur det hade gått så skall vi äntligen iväg på den där trippen till Uppsala akademiska som inte vart av för snart ett år sen. Vi får hoppas att hon håller sig på fötterna fram till dess.