Ja, vad skall man skriva om denna vår. Den blev ju inte riktigt som den skulle. På inga plan, vädret skall man ju inte tala om. Den har ju varit rena katastrofen. Om vi skall gå tillbaka några veckor. Då kom dagen som jag inte trodde jag skulle uppleva på några år än. Men nu kom den, som en blixt från klar himmel. 

Jag var med Jeri på viltspårkurs. Vi var ca 15 mil hemmifrån. Precis innan kursen skulle börja så ringer min mobil. Det är från hemsjukvården. Dom ville bara meddela att mamma hade ramlat igen och slagit i huvudet. De hade varit i kontakt med jourhavande läkare, hon var vid medvetande så det var ingen fara. Dom ville bara meddela mig vad som hänt, och allt var under kontroll. Trodde dom ja. Men alla fall så gick vi ut med våra blodflaskor och la några spår, för att några timmar senare gå dom. På eftermiddagen när jag var på väg hem, så skulle jag ringa till mamma för att kolla läget. Ingen svar i telefon. Ja, hon är säkert på toa eller så har hon gått till grannfrun. Försöker senare igen, fortfarande ingen som svarar. Då ringer jag till hemtjänsten för att kolla när nån har varit till henne sist. Jo, hon hade varit till henne på lunchen, och skulle gå dit om en stund igen för kvällsmackan. Gick väl en halvtimme, sen ringer hon upp mig igen. Mamma hade varit medvetslös när hon gått upp till henne, och hon hade ringt efter ambulans. Jag blev väl inte värst orolig än. Jag kom till Smebacken precis när ambulansen var och hämtade henne. Mötte dom från hemsjukvården i trappan. Dom hade tänkt gå till henne och ta prover. Ambulanspersonalen var på väg ner, så jag gick ut och väntade. Sen kom dom ut med mamma på bår. Hon var fortfarande medvetslös. Det var hemskt och se henne på det viset. Jag åkte hem med Jeri, bytte kläder och fick i mig nåt snabbt. Sen åkte jag iväg till Falun. När jag kom till Falun så hade dom precis hämtat henne in på röntgen så jag fick sitta där en stund. Därifrån hade dom tagit henne till en avdelning, och där fick jag träffa en läkare. Han meddelade att det fanns inget dom kunde göra. Hon hade så kraftiga blödningar i hjärnan, och det var så svullet. Hon skulle aldrig vakna till medvetande igen. Utan det var fråga om timmar eller dagar. 

Så jag satt mig där och lyssnade på henne när hon andades. Hon rosslade väldigt illa. Ringde runt till släkt och berättade vad som hänt. Mammas 2 kusiner skulle komma hit på besök. Dom skulle överraska mamma eftersom hon fyllt 75 år. Mamma ramlade den 26 mars, och dom skulle komma hit den 3 april. Morbror vågade jag inte ringa till eftersom min farbror berättat vilka problem han har med hjärtat. Så mammas kusin och jag bestämde att dom skulle åka dit nästa dag och berätta på plats för att se hur han tar det. Jag var i rummet när vårdpersonalen fick komma in och byta sängkläder och kläder för hon hade spytt. Dom pratade med henne hela tiden och berättade vad dom gjorde. Dom sa att hörseln är det sista som lämnar människan. Även om man inte ser på dom att dom hör, så gör dom det. Så när jag ringde till mammas kusin en gång till senare på em, så satt jag på högtalaren på mobilen. Sa åt mammas kusin att jag gjort det och vad vårdpersonalen sagt. Då berättade hon för mamma att de hade tänkt komma och hälsa på. Morbror skulle ha varit med dom.

Den situationen är väldigt svår när en person blir liggande, och man vet inte för hur länge. Samtidigt som jag ville vara kvar där, samtidigt ville jag hem till mina hundar. Men till slut sent på kvällen så åkte jag alla fall hem. Dagen efter skulle jag till Avesta med Lizzie på hennes behandlig. Men efter det åkte jag till Falun igen. Läget var oförändrat där, förutom att jag tyckte mammas andning var sämre. Så det var bara och sätta sig där i stolen och vänta, vänta och åter vänta. Vårdpersonalen kom med smörgåsar och saft åt mig. Mammas kusin ringde. Jag sa åt mamma flera gånger att släppa taget, att gå över till pappa och mormor. Att dom väntar på henne. Sen efter 16 började det att hända nåt. Hon fick ett längre andningsuppehåll, och jag tänkte att nu är det slut. Men så rosslade hon till. Det gick en stund till, och samma sak igen. Ytterligare en gång till hände det. Men sen var det slut. Jag gick ut för att leta efter personal, och sa att jag tror det är över nu. De kom in och tittade, kollade andningen och sa sen att det är nog slut nu. Dom skulle kalla efter läkaren som skulle få dödförklara henne. När man var yngre så tänkte man alltid "huuu, vad hemskt skulle aldrig vilja se en död person" . Nu har jag gjort det för andra gången, och denna gången var jag på plats när det hände. Första gången var när pappa gick bort. Han låg på sovrumsgolvet när jag kom hem, och ambulanspersonalen stod runt omkring för det fanns inget mer att göra. 

När jag kom hem på kvällen så var det bara tomt. Dagen efter var det bara och börja ringa runt. Börja planera för begravning. Det jobbiga var ju hundpromenaderna. Precis som när pappa gick bort, så ville jag inte prata med folk. Då undvek jag tom att gå i affären här, utan åkte till Ludvika eller till Söderbärke. Ville absolut inte träffa på några bekanta. Samma sak nu. Men nu var jag tom tvungen och försöka undvika nyfikna grannar. Så i 3 veckor så gick jag med hundarna, antingen neråt eller så långa omvägar att jag kom till tomten via skogen. Träffar man på folk så skall det beklagar hit och dit. Vi hade tur som fick begravningen 2 veckor senare. Det var en pest och pina och vänta på den när det var pappa. Så den väntan ville jag slippa. Pratade med en familjebekants dotter som har varit kantor här på församlingen om hon kunde spela. Jo, det kunde hon. Fast först senare säger hon att dom har själva en begravning efter mammas. Hennes brors fru har också gått bort, i cancer. När jag var lite så bodde dom i samma trapp som vi. När det var pappa som var hemma när jag skulle till skolan så gick jag till dom så fick hon fläta håret på mig. Sen frågade jag henne, om hon trodde att jag skulle fixa och spela på begravningen. Att det finns en vals från orten som mamma kom från. Jo, men det fixar du. Först var det tänkt att hon skulle spela tillsammans med mig på flöjten. Men hon blev sjuk så hon kunde inte det. Men trots att hon var dålig och hade feber, så spelade hon orgel på begravningen. Hon skulle ju alla fall vara där senare.

Begravningen var lugn och fin, men bara dom närmaste. Mina farbröder, faster med make, morbror, mammas 2 kusiner med make. Sen en av våra grannar, och mammas granne. Prästen var helt underbar. Hon är här bara tillfällligt, åker tillbaka till Finland i sommar. Efteråt så hade vi minnesstunden på Barken konferens, för församlingshemmet var upptaget redan av dom som hade sin begravning efter oss. Vi har ju en grannes dotter som jobbar där på Barken, och jag frågade henne om dom kunde fixa köttsoppa. Ja, det gör vi sa hon, om jag så skall ställa mig och koka den själv. Den soppan blev god, där behövde man inte leta efter köttbitarna. Där fick man leta efter potatisen. Hennes mamma hade assistera kocken via telefon.

När vi flyttade till Smebacken -69, så bodde det en familj i samma hus fast i andra trappan. Frun i den familjen hette lika som mamma, Hilkka båda två. Hon var 2 år äldre än mamma.  Vi umgicks en del. Dom har ju en dotter som är lika gammal som jag. Vilket sammanträffande att hon dog samma dag som mamma begravdes.

Men vad som är mitt största problem i allt är, varför man inte ringer efter ambulans eller sjuktransport när en gammal person ramlar och slår i huvudet hårt. En som dessutom äter blodförtunnande . Det var ju inte första gången mamma hade ramlat och slagit i huvudet. Gången innan var bara några månader tidigare. Då hade hon slagit huvudet i elemtet. Hon hade jättestor bula i huvudet, och den var blodig. Trots det så hade hon inte behövt åka in för röntgen eller nåt. Hon hade en läkartid några dagar efter att hon ramlat, så jag pratade med läkaren då. Han skrev direkt en remiss på röntgen, och hon var in bara ett par dagar efter det besöket. Han sa att även om det inte blir nån blödning direkt, så kan det komma några dagar efteråt. Den här gången hade dom tom frågat mamma om hon ville till läkaren. Jag anser att hon inte var den rätta personen att fråga det av. En person som helst av allt vill vara hemma, och som har varit in på lasarett flera gånger vill inte till läkare frivilligt. 

Nu har jag varit i kontakt med patientnämnden ang det här. Jag vill veta, vad det var som gjorde att hon inte blev skickad till nån akutmottagning. Att läkaren bara via telefon kunde säga att det var ingen fara. Det som har hänt har hänt. Men det behöver inte hända en gång till. Nu är det bara och försöka få tag i vardagen här. Vi har kvar mammas lägenhet månaden ut. Jag har varit där nån timme då och då för att städa. Sovrummet är färdigt. Alla fönster är tvättade, kökshörnan är klar. Har bara rumsgolvet och badrummet kvar. Sen är det bara och fortsätta här hemma. Måste ju försöka hitta plats åt allt vi har tagit hit. Tavlor som jag har gjort tex, hitta en tom vägg åt dom. 

Så då har jag skrivit av mig det. Helst vill jag inte prata om det. Var till Biltema i veckan och träffade på några bekanta där. Karln körde buss när jag började köra buss i Borlänge, sen var dom ju också aktiva i finska föreningen. Först så mötte jag på han bara, och han beklagade sorgen. Men det gick ju bra, och jag berättade vad som hänt. Sen gick jag runt och letade lite efter det jag ville ha. Men så mötte jag på han igen tillsammans med frun. Hon började beklaga, och så säger hon " nu är du helt föräldralös" . Då kunde jag inte hålla mig längre utan sa bara ja. 

Då har vi haft agilitytävlingar på klubben igen. Klass 2 tävlingar, men det var bara Jeri som fick tävla. Lizzie har ju fått agilitypension. Hon kommer bara få träna agility på låga höjder i fortsättningen. Hon blir ju 10 år i sommar. Ok, egentligen så skulle hon väl kunna tävla lite längre. Men jag väljer istället att kanske få ha kvar henne lite längre istället. 

Men till helgens tävlingar. Igår, på lördagen så var det dubbla agilityklasser. Det gick väl inte så värst bra igår. I det första loppet så upptäckte jag ungefär i mitten, att jag kommer nog inte riktigt ihåg vart vi skall. Så där försökte jag springa lite samtidigt jag försökte komma på vad det var för nummer på förra hindret. Hade 2 alternativ och välja mellan, hopp eller tunnel. Försökte kolla siffrorna för att se vilken som hade lägsta siffran, för att se vilken som skulle tas först. Men man har ju inte hur mycket tid som helst på sig och fundera på vart man skall, så jag bestämde för hoppet först. Det visade sig att vara rätt val. Sen var det lite förvirrat på ett ställe till. Men vi tog oss runt alla fall, dock med 0.45 i tidsfel. Det blev ju en 6:e placering alla fall. 

I andra loppet så kändes inte Jeri alls på hugget. Han gick ur slalom för tidigt, och kändes allmänt seg. Så vi diskade oss och kortade ner banan lite. Den var ju ganska lång, 190 m. Väl hemma på kvällen så tog jag fram en mjukisleksak. Den ville han ju väldigt gärna ha, så vi tränade lite slalom. Det har ju blivit lite dåligt med den varan under vintern. Nu börjar det torka upp på baksidan, så nu kan vi träna mer på det. Dessutom så har jag köpt en agilitygunga idag, så snart så kan vi träna på det också. 

Idag hade vi då dubbla hoppklasser. Båda loppen nollade vi hindermässigt, men fick tidsfel på dom. I andra loppet var vi på håret att diska oss. Jag fick stopp på han i sista sekund innan han stack in nosen i en tunnel när han inte skulle vara där. Så det blev en 11:e och 10:e plats i dom loppen. Men som vanligt har det varit riktigt roliga banor. Nu hoppas vi att det var den sista inomhustävlingen. Skall bli roligt och få börja tävla ute igen. Först på tur står en lagtävling. Sen skall vi prova på lite rallylydnad. Första tävlingen i år. 

Slutet av denna vecka har verkligen varit konstigt. Men det är bra och ha nåt som hjälper till att hålla tankarna i styr här. Det var sen länge bestämt att jag skulle åka till Stockholm denna vecka. Maken skulle få lite grejer till sin loppisbutik, och jag skulle passa på samtidigt och träffa en kompis och vi skulle ut på geocaching. När jag åkte mot Stockholm så satt jag i bilen och lyssnade på Sisuradio på P2. De spelar önskemusik på fredagar mellan 13-14.45 När det tog slut så gick jag över till P4, och först så fattade jag inte vad dom pratade om. Men jag förstod att nåt hemskt hade hänt. En stulen lastbil hade farit fram på Drottninggatan, och kört över en massa människor, och sen kraschat in i entren till Åhlens. Terrorattentat i Stockholm, det kan inte vara möjligt tänkte jag. Men det kunde ju inte annat än stämma. Syntes inget på trafiken i början att nåt skulle hänt. Men när jag svängt av vid Stäket så började det bli lite köbildning. Hon som jag skulle geocacha med ringde om jag kunde plocka upp henne på nåt annat ställe. Visst kunde jag det, bara jag hittar. Men trafiken gick verkligen sakta. Ibland kändes det som om det var totalstopp på E4:n. 4-5 filer och trafiken står stilla på allihopa. Ibland kom det nån bakifrån med blåljus. Det var både polis, ambulans och brandkår. Kanske var det förstärkning från Uppsala som skulle in. Till slut bestämde vi att jag skulle svänga av vid Järva krog, och jag kom ju dit till slut. Men det var lika mycket trafik där. Till slut så hittade jag min kompis också. Vi åkte till Solna, och loggade några cacher där. Sen kände vi att vi skulle behöva gå på toa, och få i oss nåt. Jag behövde dessutom tanka bilen, för jag vågade inte svänga in där jag brukar tanka annars när jag är till Stockholm. Vågade inte ta risken att inte komma ut därifrån sen. Man såg en del konstiga saker i trafiken av folk som trodde att dom skulle komma fram fortare om dom genade på fel sida om tex trafikdelare vid rondeller mm. Trots det så hamnade dom ju i bilkön alla fall. 

Till slut så kom vi till Max, och där var det fullsmockat med folk. Det gick ju inga bussar och tunnelbanan stod också still. Folk kom ju inte hem, och de började säkert bli hungriga vid det laget. Personalen hann inte med att städa undan heller, utan det låg mängder med brickor med skräp överallt. Sen tanka bilen, och försöka komma vidare. Det började kännas i vänster lårmuskel, att man varit i bilköer i flera timmar.  Det var ju ett evigt växlande mellan kopplingen och bromsen. Sen såg man ju en massa människor som gick överallt. Folk kom ju inte hem, så dom började gå. Kanske till nåt ställe där dom kunde bli hämtade från av nån. Till slut så var vi ju hemma hos kompisen och satt och tittade på nyheterna. Hela kvällen handlade bara om det som hänt. Det förstår man ju, det var ju bara så hemskt. 

På lördag morgon skulle vi ut och cacha på riktigt. Vi hade utsett en plats där det fanns ganska hyfsat med cacher. Men vi hittade inget bra ställe och parkera på, så då åkte vi mot Tyresö istället. Där gick vi till ett naturreservat istället. Där fanns det en massa cacher med Astrid Lindgren tema. Roliga var dom också. Det var inte bara och plocka fram burken för att logga. Den första i den serien var en stor holk som dörren var delad i 3 delar. Det var en del saker man fick  göra för att få upp den, och få ut burken. Vad glad och stolt man kände sig när man hade löst det. Men det var nära att vi gav upp. Den gällde Karlsson på taket. Nästa med samma tema hade nåt med en drake och göra. Det var en labyrint-spel, där kulan var själva burken med cachen. Man såg inte var den var. Men det fanns en karta på undersidan. Återigen var vi nästan färdiga och ge upp. Men helt plötsligt såg jag den vid hålet där den skulle ut. Vi tog några vanliga cacher också. Vi hade tänkt gå till en kaffestuga på området, men det började skvätta lite så vi bestämde oss för att gå till bilen och ta bilen dit. Först fikade vi, sen fortsatte vi och leta. Fanns ju några där i närheten också, bla Pippis julklappsträd. Fast där hade vi otur. Man skulle använda magnet för att öppna lådan. Men den hade svällt lite så magneten orkade inte öppna den. Ett par till cacher med Astrid som huvudperson tog vi innan vi åkte därifrån. Som slutkläm på dom cacherna så såg vi en livslevande Pippi-häst också. Det var några småflickor som var och red, och en av dom hade en vit häst  med svarta prickar på.

Idag har Jeri och jag varit på vår andra klass 2 tävling i agility. Vi behövde inte åka tidigt på morgonen. Första starten blev efter lunch. Vi började med en agilityklass. Det gick ganska bra, förutom att vi hade lite olika åsikter om han skulle hoppa eller ta slalom. Han var på väg och hoppa, men jag stod och skrek slalom, slalom. Då stannade han till precis framför hoppet, och tittade en stund. Jag trodde först att han bestämmer sig för att hoppa. Men han kom till slalomet. Efter slalom skulle han in i en tunnel, sen var det 2 hopp bredvid varandra, och ett tredje i vinkel. Jag funderade på 2 olika alternativ där, jag valde till slut den säkrare, och då tappade han lite fart. Hade vi haft dom två missöden, så hade vi nollat vårat första lopp i klass 2. Han hade bara 1.53 i tidsfel. Men vi kom på 3:e plats alla fall och fick en rosett. Hoppklassen höll han på och gå in i fel tunnelingång, men jag fick precis hejd på hann innan han fick in nosen. Vi tog oss runt utan några hinderfel, men med tidsfel. Där kom vi på 8:e plats. Sen hade vi ett agilitylopp kvar. Den banan kändes lite knepigare. Men början gick riktigt bra. Men så vid hinder 13 så sprang nog jag lite för mycket åt höger, och trängde han på fel sida om hopphindret. Så då tog han det från fel håll, och vi diskade oss. Men jag är nöjd med våran dag. Nu är vi igång. Vi skall bara klara av lite tråkigheter nästa vecka och försöka få livet på rätt spår igen, sakta men säkert. Men slutet av denna vecka har verkligen hjälpt till att hålla tankarna i styr.

För ett par veckor sen hade vi en agilitytävling, Wästmanlands mästerskapen. Både Lizzie och Jeri skulle tävla. I första loppet gick Lizzie ur i slalom i mitten. Kommer inte ihåg om hon nånsin gjort det. Sen var hon lite seg och hoppa också, så jag diska oss. Till nästa lopp hade hopphöjden sänkts från 55 till 50. Vet inte hur hon hoppade, men domaren som var vår klubbordförande sa att det såg lika svårt ut som förra vändan. Så jag strök henne från agilityklassen, vi hade alla fall inte fått nåt resultat om hun sprungit den. 

Så jag ringde till Veronica på Hela Hunden i Avesta, men hon var på resande fot. Så vi fick vänta ett tag. Men sen fick vi tid veckan efter. Vi åkte till Avesta, och Veronica kände igenom henne, och hon tyckte att hon var lite hård i musklerna. Så hon tyckte att en veterinär skulle kolla på henne, och ifall hon eventuellt skulle behöva röntgas. Hon rekommendare ReDog i Västerås, så jag ringde dit på en gång när vi kommit hem. Först trodde jag att vi skulle få vänta på tid hur länge som helst. Men så visade det sig att vi skulle få åka in redan dagen efter. 

När Lizzie och jag sen på fredagen var väg till Västerås, så ringer min mobil. Då var det från hemsjukvården   . Vad är det nu då tänkte jag. Jaha, mamma hade sparkat sin stortå på nånting, och det blödde och det var ett ganska stort sår. Eventuellt skulle hon behöva till vc för att dom skulle kolla såret. Men sköterskan skulle ringa ifall det behövdes. Under tiden försökte jag hitta på nån lösning på hur jag skulle göra ifall hon måste till vc. Jag var ju på väg åt ett helt annat håll. Men det var ingen som ringde. Lizzie hade inte fått äta nåt på morgonen, ifall hon skulle röntgas. 

Lizzie blev undersökt av en veterinär som kallades för Lissi. Hon fick springa lite fram och tillbaka. De hade en speciell gång för det ändamålet. Sen skulle hon upp på bordet för att undersökas. Veterinären frågade om hon visar ifall hon har ont. Jo, det gjorde hon igår sa jag. Det gjorde hon även då också. Eftersom Lizzie var så lugn så tyckte veterinären att det var onödigt och ge henne nåt lugnande för röntgen. Så vi lyfte upp Lizzie på bordet, och hon fick ligga på sidan. Var inga problem alls. Så stackars Lizzie hade svält helt i onödan   . Bilderna var bra. Det var inget i skelettet, inga pålagringar eller nåt annat. Utan det var bara problem med musklerna. Veterinären trodde att det kunde bero på kastreringen som det var strul med. Att det gått åt så mycket energi till att läka sig från den, så att det inte räckte till musklerna. 

Så Lizzie fick medicin, smärtstillande och anti-inflammatoriskt. En tablett per dag. Tydligen var tabletten god också, för hon tog den själv från handen. Men igår fick hon den sista tabletten. Sen har vi varit till Avesta 2 ggr i veckan. Hon har fått ljusbehandling, och sen har hon fått vara på en vibrationsplatta.  Idag kändes hon tydligen mycket mjukare i musklerna. 

Men även om hon blir bra nu, så kommer hon få bli en agilitypensionär. Hellre nåt år extra, än att tävla med henne till det sista. Hon får följa med på agilityträningar när hon blir helt återställd, och hoppa på låga höjder. Men tävla är det slut med nu. Vi får satsa på rallylydnaden istället. Nu måste vi jobba på att få bort ljudet på henne på rallylydnaden. Lyckas vi med det, så kan vi tävla lite nån gång.

Var EFIT-dag i lördags, men har inte hunnit förrän nu och fixa med bilderna. Det var ju tävlingsdag då. Då kör vi väl.

Börjar morgonen kl 7. Ser inte så uppmuntrande ut.

Kl 8, alldeles ensam ute så då kan man tom stå en stund och fota rondellen vid riksvägen.

Kl 9 och det står ett par husbilar på parkeringen vid hallen. Folk börjar droppa in.

Kl 10, alldeles snart dags för banvandring för small.

Kl 11 och sista smallekipaget är på väg och springa i mål.

Kl 12, fullt på parkeringen.

Kl 13, en nöjd kille efter dagens 2 lopp.

Kl 14, och jag har gjort klart banan inför söndagens rallylydnadstävling.

Kl 15, på väg hem. Var tvungen och stanna till här. Semla är klubbens sommarställe, och dit längtar vi alla vid den här årstiden.

Kl 16, hemma väntar snöskottningen. Kanske inte syns så bra på bilden, men det är en ganska rejäl backe som ställer till det för oss ganska ofta på vintern.

Kl 17, får bli rester från fredagen då jag köpte en sallad.

Kl 18, min fina Lizzie som inte fick vara med och tävla idag. Hon skall på torsdag åka på en friskvårdsbesiktning.

Kl 19, lilla Jackie som har tagit på sig rollen som husets dammsugare.

Kl 20. Första gången jag har en julstjärna som överlevt julen. Hemligheten till det är att jag inte ställt den i en ytterkruka. Utan den står i burken den stod i när jag köpte den. Har bara klätt den med folie och ställt den på fat. Då blir den inte stående i vatten, som dom andra tidigare har gjort. 

Kl 21, Jeri håller på med tassunderhåll efter dagens tävling.

Eftersom alla andra har fått vara med utom Clara, så får det bli en bonusbild från en annan dag på Clara.

Det har varit några agilitytävlingar, men jag har glömt att skriva om det. Förra helgen hade vi Wästmanlandsmästerskapen. En tävling bara för dom som tävlar för nån klubb i Västmanland, och det gör vi ju. 2 hoppklasser och en agility, och man var tvungen och ha resultat i ett hopplopp och ett agilitylopp för att man skulle få resultat. Jeri sprang alla 3 loppen utan hinderfel, men fick lite tidsfel. Lizzie däremot var inte riktigt på hopphumör. Till andra loppet hade hopphöjden sänkts lite, men Lizzie var inte riktigt hoppsugen. Eftersom hon ändå inte hade nåt resultat i hopploppen, så strök jag henne från agilityloppet. På torsdag skall hon göra besök hos en massör som skall kolla igenom henne. Kan ju vara så att hon kanske sträckt sig när hon halkat omkring när det varit halt ute. 

Idag hade vi då femte deltävlingen i Vintercupen, och jag tog bort Lizzie helt från den. Skall vänta och se om det visar sig att hon har nåt. Det var 2 agilitylopp på väldigt kluriga banor idag. Det fanns en del ställen där våra små vovvar kunde springa fel. Men Jeri fixade allt sånt på första banan. Han kom på fjärde plats i det loppet, och nollade sig tidsmässigt också. 

Nästa bana var också en sån där kluring. Jag är ju så van vid att Jeri tar slalom bara jag säger åt han "slalom" . Men den här gången så sprang han förbi. Sen såg han en tunnelingång, så sprang han in dit istället. Dom andra hundarna som diskade sig där, dom sprang in i tunneln på en gång istället för slalom, för dom var nästan bredvid varandra. Men Jeri han sprang förbi mellan dom, och tog tunneln från andra sidan istället. Tror han var ensam om den bedriften. Så vi diskade oss i det loppet. 

Imorgon skall jag döma rallylydnad på klubben, medan dom flesta åker till Mockfjärd på Länskamp. Det är en lagtävling mellan Västmanland, Dalarna och Gästrikland. I år så är det Dalarna som är arrangör för tävlingen. Jeri och jag hade varit uttagna till laget för Västmanland. Men eftersom jag måste döma rallylydad så kunde vi inte vara med. Så vi får vara hemma och hålla tummarna för att rätt lag vinner. Eftersom jag tävlar för en klubb i Västmanland så måste jag ju hålla på Västmanland. Dalarna kan få komma tvåa   .

Förra helgen så hade ju Jeri och jag premiär i klass 2. Har jag ju helt glömt bort att skriva om. Eller så har det varit så sent när jag kom på det, att jag inte ville börja skriva om det och sen glömt bort det igen. På lördagen var det dubbla agilityklasser.

Lite klurigt var det allt när man inte fick springa full fart framåt hela tiden. Jag har ju tränat lite med han att han skall ta hopphinder från fel håll. Men han har ibland lite svårt att förstå det. Varför skall jag springa över på andra sidan och sen hoppa när jag lika gärna kan hoppa från den här sidan tycks han tänka   . Ja Jeri, men nu vill den här domaren att du skall hoppa från den andra sidan istället. Första loppet gick ganska hyfsat, men vi fick en vägran för att jag hade lite för bråttom. Återigen! Jag trodde att han var på väg in i tunneln, men så såg han att jag drog iväg, så då gjorde han det också. Så vi fick en vägran där. Av 31 startande kom vi på 11:e plats. Vi fick ju en del tidsfel också. 

Andra loppet kommer jag nu inte ihåg så mycket av. Men det gick ganska hyfsat. Det blev bara tidsfel på det loppet. 5:e plats av 30 starter. 

På söndag var det dags för dubbla hoppklasser, och nu börjar det hända grejer   . Jackie var nog precis i höglöpet i helgen. Sen misstänker jag att hunden före oss löpte, för han drog ovanligt mycket efter den. Satt han vid starten framför hoppet. Efter första hoppet så var det ett staket och sen blev det en tunnel. Men Jeri drog iväg med en fart jag aldrig sett förut. Han tog tredje hopphindret från fel håll. Sen en sväng till domaren och kolla ifall han kanske har nån löptik hos sig. Ja, det var inte mycket som fungerade där. Blev mest bara tok och disk. 

Andra loppet gick mycket bättre. Vid ett par tillfällen var han på väg till fel hinder, eller fel tunnelingång. Men jag fick stopp på han i sista sekunden. Tänkte skriva i minuten, men så mycket tid har man aldrig på sig   . Men 4 hinder från mål så stod slalom, och han gick ur 2 pinnar för tidigt. Kan ju vara så att jag hade siktet instället på tunneln efter slalom att det var det som gjorde att han drog ur för tidigt. Så på söndagen blev det bara disk för hela slanten.

Imorgon är det dags för WM. Visst ser det fint ut. Vi skall tävla på WM   . Ok, skall väl erkänna, egentligen är det Wästmanlands mästeskapen   . En tävling som är öppen bara för dom som tävlar för en klubb i Västmanland.

Jag som skulle bli bättre och skriva i år än förra året. Så bra gick det med det beslutet. Snart mitten av februari och inte ett ord. Vi har förra helgen haft en vintercupstävling. Det var dubbla hoppklasser. Det gick väl ganska ok. Lizzie diskade första loppet för hon gick ur slalom för tidigt. Jeri fick en vägran. Jag trodde att han var på väg in i en tunnel, men det var han tydligen inte. Utan han kom springade efter mig istället. Så det blev en vägran där, och vi kom på 11:e plats. 

Nästa bana var lite klurig. Behövdes mycket ansträngning av hjärnan hos föraren att komma ihåg den. Men det gick ganska ok för båda. Lizzie på 9:e plats och Jeri på 10:e plats. Det fanns ju sånt på banan som vi inte provat på så mycket än. Han var tvungen och runda ett hinder i början. Jeri är mest full fart rakt fram. Men jag fick hejd på han, så han tog det från rätt håll. Vi halkade ner från delad första plats till fjärde. Tycker inte det är så illa. Han ligger bara 6 poäng efter den som leder. 

Idag har jag rensat lite i en hylla. Håller på och rensar bort som inte behövs. Hittade en del cd-skivor med bilder. Får kolla igenom dom med bättre tid nån gång. Tittade på en del gamla bilder, och tänkte på hundarna. Alla hundar har varit speciella på sitt vis.

Ta tex Lassi, min första collie. Han kunde vi ha ute på tomten utan problem. Vi hade inget staket här då. En gång stod han och grannens schäfertik vid tomtgränsen och nosade på varandra. Men ingen gick över gränsen. En annan gång hade mina föräldrar släppt ut han på kvällen för kvällspiss. Han gick alltid upp till skogen. Sen kom han ner, och han hade 4 rådjur efter sig. Han stannade till, tittade på dom som om han tänkte "jaha, skall ni också komma" , sen fortsatte han in. 

Sen har vi Micki. Han var makens och  min första gemensamma. Han älskade och springa efter bollar. Han var så go den hunden. Han kunde lufsa i sin egen värld. Agility tyckte han var jättekul. Men han blev lite för tung för det efter kastreringen, och så fick han för mycket päls. Vad vi saknar den hunden. 

När Micki var 2 så kom Farina. Hon var så mjuk och snäll, och älskade gosa. Vi kunde sitta ute på trappan hon och jag. Jag höll armen om henne och hon lutade sitt huvud mot min axel. Där kunde vi sitta hur länge som helst. Hon älskade också agility. Men tyvärr så hade hon lite dåliga höfter, så hon fick hålla på med det efter eget tycke. Men hon blev trots höfterna nästan 13 år. 

Så kom Lizzie till oss. Lizzie är hunden som var med mig överallt. Vi var på utställningar, agilitytävlingar, lydnadstävlingar och rallylydnadstävlingar. Hon är hunden som verkligen fått mig att tycka om agility. När jag åker och tränar eller tävlar med bara Jeri, så brukar Lizzie stå vid dörren och se så ledsen ut och fundera varför hon inte får följa med. Men hon blir 10 år i sommar. Så det är nog läge för henne och börja trappa ner med agilityn. Lydnad och rallylydnad kan hon ju hålla på med hur länge som helst, nästan.

Så har vi Lizzies syster Clara. Hon vill inte göra nånting. Hon vill bara ligga på soffan och se söt ut, eller så vill hon ligga ute. Hon tycker väldigt mycket om att gosa. Men katter hatar hon. Fast hon har ju tävlat lite rallylydnad. Hon skulle få tävla i avancerad klass. Men tror inte det är nån idé att börja krångla med henne på höger sida. 

Sen har vi ju Jeri. Killen som jag sa skulle bli Årets agilitycollie 2017, men som blev det redan 2015. Förra året så plockade han 11 pinnar i ettan. Nästa helg skall han tävla i tvåan för första gången. Vi får se hur det går. Men oavsett hur det går, så får det bli som det blir. Han är så söt när han kommer och ställer sig framför en, stirrar i ögonen, och en stund senare börjar svansen gå. Han kan verkligen konsten att charma. 

Sen har vi ju en liten Jackie, en sheltie. Hon har blivit en liten tuffing. I förrgår så fick hon sig ett nyp av Lizzie. Fast före det så hade hon varit och nafsa Lizzie i rumpan. Hon är vårat lilla yrväder här. Busar med Jeri ute, och med Clara inne.